Muskelmannen som kallar sig Mr. Bricks vaknar upp på golvet, bredvid sin ”säng” (en madrass på ett par lastpallar) med ett kulhål i skallen. Han minns inte vem som skjutit honom eller varför. Däremot vet han med säkerhet att han saknar sitt livs kärlek Scarlet. I en dimma av hjärnskadeinducerade krampanfall och hallucinationer ger han sig iväg för att leta rätt på henne.
Men frågan är om Scarlet verkligen vill bli funnen av Mr. Bricks. Hon är i själva verket en polis som jobbar undercover som hora och har nu blivit ”räddad” av sin partner Carmine Dukes. Det är högst oklart om hennes infiltrationsuppdrag gick ut på att sätta dit Mr. Bricks (men i så fall för vilket brott?), om han kidnappade och våldtog henne eller om hon älskar både honom och tuffa tag i sängen.
I (givetvis svart-vita) tillbakablickar får vi nämligen se hur Bricks både slår och handklovar Scarlet men där hon i efterhand tycks tveksam om hon verkligen hatade situationen så mycket som hon borde. Samtidigt har hon varit otrogen med partnern Dukes, vars fru Amy nu kastat ut honom. För att ytterligare komplicera saker och ting är Scarlet gravid och det tycks som om fadern är Bricks (vilket eventuellt skulle styrka antagandet att hon haft frivilligt sex med honom mer än en gång).
I slutänden går Scarlet med på att återigen träffa Bricks i deras gemensamma sexnäste, en lagerlokal med vatten över hela golvet. Kanske är det därför som Bricks lagt upp madrassen på lastpallarna? Smart kille, den där Bricks… Efter att ha slagits under ett par minuter skjuter Scarlet Bricks varefter hon tycks vara upprörd nog för att ta sitt eget liv.
Notera, kära läsare, hur jag spoilar allt denna film har att komma med när det gäller ”historia”. Detta är av ren omtanke, i syfte att ingen (vare sig levande eller död) ska känna den minsta nyfikenhet att se eländet. Mr. Bricks: A Heavy Metal Murder Musical är nämligen ett tempel uppfört till uselhetens lov. Jag känner mig benägen att höra av mig till både Travis Campbell (regissör), Ship to Shore Media (produktion), Troma Team Video (distribution) och Njutafilms (svensk DVD-release) för att kräva ersättning för sveda och värk samt ca 70 minuter av mitt liv tillbaka. Det finns anledning att bojkotta SF Anytime för all framtid eftersom de har mage att inte bara inkludera filmen i sitt utbud utan dessutom ta 29 pix för den.
Mr. Bricks: A Heavy Metal Murder Musical är en skymf mot allt filmen innehåller samt själva filmmediet i sig. För som ni kanske redan har förstått, i och med att filmen dyker upp under just denna vecka, räcker det inte med platt ”skådespeleri” och en högst oklar ”historia” – skiten ska också sjungas fram. ”Heavy Metal” betyder i det här fallet mycket trummor och en stundvis hysterisk elgitarr samt texter som skriks fram och främst är en räcka upprepningar: ”Love is murder. Murder is love”, ”Victim, victim, victim. I’m nobody’s victim”.
Inom sång-avdelningen vill jag särskilt uppmärksamma Nicola Fiore som spelar Scarlet och vars IMDb-biografi påstår att hon är en ”multi-layered woman who commands your attention without fail”. Och visst stämmer det att hon fångar min uppmärksamhet för jag kan inte påminna mig att jag någonsin hört en levande människa klämma ur sig så falska toner som denna ”skådespelerska”. Hennes allvarliga försök till ”sång” får Florence Foster Jenkins att likna Jenny Lind.
Dramats huvudperson, Mr. Bricks (vars namn eventuellt kommer sig av att hans superkraft tycks vara att alltid kunna hitta en tegelsten för att slå in skallen på folk), spelas tydligen av någon slags muskelbyggare vid namn Tim Dax och vars claim to fame är att han har en helsvart tatuering över hela skallen så att det ser ut som en hjälm. Inte ens detta har dock renderat honom ett eget Wikipedia-inlägg, men den personliga FB-sidan hävdar att han är en ”Actor w Heart, Soul & Tattoos”. Jag kan väl egentligen bara argumentera mot det första påståendet, då hans skådespelarförmåga är högst begränsad.
Jag gissar att detta avskräde helt och hållet filmats med en handhållen kamera, sannolikt av någon som var antingen packad, hög eller bara darrhänt för bilden står inte stilla för en sekund. Sedan har samma darrhänte person, nu dessutom packad OCH hög, labbat loss i något gratisprogram för videoredigering för att ytterligare grisa ned bilden med rött eller lila ljus. Slutresultatet är kort sagt överjävligt fult.
Gör mig nu den lilla tjänsten och håll er så långt borta från denna ”film” som det bara är möjligt. Låt inte mitt offer om 70 minuters liv på filmaltaret ha varit förgäves, jag bönfaller er.
Nog för att kollegan Filmitch brukar kunna gräva upp både det ena och det andra, men den här uselheten kommer han nog inte i närheten av…
Rörliga bilder och tryckta ord 
Det är nästan så att man vill se filmen bara för att… Men nej, jag backar tyst och tar en omväg runt.
Nä så illa var inte mitt val för dagen – jösses. Likt Henke backar jag för visst hade jag kunnat åkt dit om jag snubblat över filmen – kände mig inte sugen alls då denna verkligen känns så dålig som den verkar. IMBD porträtten av skådisar kan vara roliga att läsa då de inte verkar vara någon hejd på vilka fantastiska människor man har att göra med…..
@Henke: Det är ju alltid det som är risken, att beskrivningen av sådana här filmer kan låta ganska underhållande. Men för alla musikalers skulle hoppas jag att du fortsätter att backa — ska du förhålla dig tveksamh till genren finns det mer värdiga titlar att dissa
@Filmitch: Ha, får känna mig nöjd över att för en gångs skulle kunnat hitta något sunkigare och mer obskyrt än du 😀