Vad kommer först, tanke eller språk? Hönan eller ägget? Är språket bara ett sätt att klä våra tankar i ord, att ge dem form, stadga och artikulering? Eller formas tankarna av de ord vi använder, förändras de beroende på språkbruk? Kan vi helt och fullt förstå konceptet ”fyrbent varelse med spetsiga öron” innan ordet ”häst” formulerats? Försvann det svenska klassamhället i och med du-reformen?

Sapir–Whorfhypotesen låter som det skulle kunna vara en klingonbaserad vetenskaplig teori i Star Trek-universat. Men det är faktiskt en lingvistisk teoribildning som sysselsätter sig med just de här tankarna – i hur hög utsträckning språket vi använder formar vår (tanke)värld.

Arrival är i sin tur en film som i allra högsta grad bygger på samma funderingar. Runtom i världen anländer tolv utomjordiska skepp och ingen vet varför de är här. Och eftersom detta alltså inte är en Star Trek-berättelse är vare sig utomjordingarna eller mänskligheten utrustad med någon behändig liten översättningspryttel.

Det blir alltså avgörande att försöka förstå och göra sig förstådd. I USA faller det uppdraget på lingvisten Louise Banks och fysikern Ian Donnelly. Men det ska snart visa sig att den stora utmaningen inte ligger i att lära sig ett nytt språk utan i mänsklighetens oförmåga att kommunicera sins emellan.

Precis som kroppsliga funktioner är det egna språket ofta en självklarhet som man allt för sällan reflekterar över. Många av oss tar för givet att våra ben ska bära oss till affären där vi kan förmedla vad det är vi vill handla. Även när vi befinner oss utomlands och kanske inte talar det lokala språket är det ändå sällan vi befinner oss i situationer där våra egna ord inte räcker till för att beskriva det vi upplever.

Därför är det förstås fantasieggande att kanadensaren Denis Villeneuve ger sina tittare en chans att fundera över just de här sakerna. Det utomjordiska språket i Arrival signalerar något mer än ett (förvisso komplicerat) pussel som Louise Banks ska dechiffrera. Hon sätter också snabbt fingret på komplexiteten i det faktum att utomjordingarna kommunicerar med tolv olika nationer och därmed på (minst) tolv olika språk. Vad får det för betydelse att amerikanerna frågar utomjordingarna efter syftet med besöket medan andra nationer kanske redan börjat formulera sig i form av hot eller påståenden istället för frågor?

Arrival bygger på en långnovell av science fiction-författaren Ted Chiang. Vad jag kan Wikipedia mig fram till har dock manusförfattaren Eric Heisserer lagt till ett icke föraktligt konfliktmoment och jag tror att filmen vinner på det. Här känner jag igen Sicarios andlösa spänning, vilken skapas med små, små medel. Plus islänningen Jóhann Jóhannssons karakteristiska musik, förstås. Det torde knappast vara en slump att Arrivals utomjordingsläten påminner en hel del om Jóhannssons brummande och brölande score.

Lika andlöst är Arrivals bildspråk och jag ångrar verkligen att jag försatte chansen att se filmen på bio. Skönheten gör att jag per automatik förutsätter Roger Deakins inblandning men det visar sig att ögat tillhör en viss Bradford Young istället. Med tanke på att Young sedan gått vidare till exempelvis Solo, som på intet vis var remarkabel i det här avseendet (eller också sov jag under visningen), är jag benägen att tro att Denis Villeneuve själv har haft ett öga med i spelet.

Efter tittarna på Villeneuves tidigare Enemy och Prisoners tyckte jag mig ana en viss distans mellan både film och tittare samt mellan filmernas olika rollfigurer. Kanske är det en anledning till att Arrival omfamnats mer helhjärtat eftersom hela historien bygger på att överbrygga språkliga och kognitiva avstånd samt skapa en plattform för (mellanmänsklig) kontakt och kommunikation?

Arrival är snygg, dramatisk (både historiemässigt och visuellt sett), eftertänksam, ödesmättad, tankeväckande och innehåller dessutom fina prestationer av Amy Adams och Jeremy Renner. Jag gissar att om filmens personliga slut hade funkat bättre för min del hade detta varit en klar fullpoängare. Nu blev Arrival istället en film som febrilt försöker hugga mig i hjärtat medan den främst tilltalade hjärnan. Vilket i och för sig inte är det sämsta – jag gillar min hjärna. Men den ger sällan lika förbehållslösa betyg som hjärtat.

Annonser