Jag känner mig frestad att se titeln Prisoners som kännetecknande för alla Villeneuves filmer jag sett till dags dato. Den största medkänslan och omtanken som regissören visat någon av sina rollfigurer riktades mot en android och hans hologramflickvän. I övrigt synes större delen av hans persongalleri vara fångna i sig själva, distanserade från både omvärld och medmänniskor.

Innan katastrofen drabbar är just det kanske inte riktigt sant för familjerna Dover och Birch. De firar Thanksgiving i all vänskaplighet tills dess att döttrarna Anna och Joy är puts väck. Varken polisen eller idoga skallgångskedjor kan återfinna det minsta spår av flickorna. Däremot finns en misstänkt – Alex Jones som parkerade sin husbil i grannskapet tidigare under dagen.

Hantverkaren och fadern Keller Dover tycks se Annas försvinnande som ett personligt misslyckande och fixerar sin sökande blick på Alex. Strunt samma att polisen inte kan hitta något som binder den mentalt dysfunktionelle unge mannen till bortförandet av Anna och Joy, Keller VET ju att han har något med saken att göra. Och därmed måste kriminalinspektör Loki inte bara fortsätta att leta reda på flickorna utan också försöka lista ut vart Alex har tagit vägen.

Detta med distansering och främlingskap mellan Villeneuves rollfigurer var ärligt talat inget som slog mig vid tittarna på Sicario och Blade Runner 2049. Men efter att dessutom ha sett regissörens två filmer från 2013 – Enemy och Prisoners – i ett svep var det svårt att blunda för den vinkeln. Den distanseringen skulle jag också vilja påstå finns mellan tittaren och filmernas olika personer men det är ett avstånd som inte påverkar mitt engagemang i historierna han vill berätta.

Snarare handlar det om att ingen är helt ond eller god, har helt rätt eller fel. Villeneuve får mig att hela tiden hoppas på ett av de där förtröstansfulla Hollywood-sluten där alla som förtjänar det är trygga. Samtidigt tvingar han mig att inse att det sällan blir så i verkligheten. Undan för undan dras tumskruvarna åt i Prisoners så att jag i slutänden känner mig mer eller mindre tvingad att följa Loki och Keller Dover till berättelsens slut. Att hoppas på det bästa samtidigt som jag så gott det går försöker förbereda mig på det värsta.

Det ser ut som om många hyllade Jake Gyllenhaals insats som Loki när Prisoners hade premiär. Själv fastnar jag i betydligt högre utsträckning för Hugh Jackmans plågade fadersfigur, vilken i någon mån ser dotterns försvinnande som ett misslyckande för hans manlighet och förmåga att skydda familjen. Dramats mödrar är i många fall bifigurer, i värsta fall hjälplöst neddrogade kollin i en skoningslös historia där det bara finns förlorare. Oavsett om de är fyllda av hämndbegär eller perverst rättspatos. Gud kan åkallas av vem som än finner det lämpligt att ta en högre makt som intäkt för sina handlingar.

Förutom ambivalensen hos rollfigurerna slås jag också av Villeneuves förmåga att dra ut på sin historia utan att det känns som om han drar ut på sin historia. I händerna på en mindre skicklig regissör skulle det ha känts som om Prisoners hade minst tre olika slut, varav två skulle ha varit helt onödiga, men som nu löper allt enligt en obeveklig och inneboende logik som jag är maktlös att stå emot.

Jag gissar att jag sällar mig till det stora flertalet när jag föredrar Prisoners före Enemy. Kanske kommer den senare filmen att vinna med typ 20 år i backspegeln men just nu känner jag mig betydligt mer engagerad i den rättframma historien om moralisk ambivalens.