Eftersom jag aldrig varit något diehard fan av den klassiska filmen The Remains of the Day har heller inte förlagan av Kazuo Ishiguro lockat särskilt mycket. En halvtråkig film borde väl innebära en ännu tråkigare bok, right?

Men ett nobelpris och en bokcirkel senare har jag inte bara hetsläst The Remains of the Day utan är också halvvägs igenom författarens science fiction-roman (well, sort of) Never Let Me Go.

Den mesta av handlingen i The Remains… berättas tillbakablickande. Den oförvitlige butlern mr Stevens är på en bilresa genom England för att försöka övertyga hushållerskan miss Kenton (numera mrs Benn) att återvända till sin forna position på Darlington Hall.

Det mesta är förändrat på Darlington Hall. Den nye ägaren är amerikan och kan inte sätta något ”Lord” framför sitt efternamn. Han har en lättsam ton gentemot sin butler som Stevens finner sig ha mycket svårt att hantera, oavsett hur mycket han försöker träna på sin förmåga till lättsamt ”banter”.

Tjänstefolket utgörs av en mager stab men Stevens är övertygad om att om han bara kan övertyga den mer än kapabla Miss Kenton att komma tillbaka skulle de tillsammans kunna sköta Darlington Hall på ett sätt som det gamla herresätet förtjänar.

På sin bilfärd mellan Darlington Hall och Cornwall där han ska träffa Miss Kenton hinner Stevens inte bara med ett par egna äventyr, utan också påminna sig en tjusigare tid när både brittiska och internationella dignitärer besökte Darlington Hall. Synd bara att den tiden har solkats av anklagelser om att Lord Darlington skulle ha hyst nazistiska sympatier.

The Remains… är berättad av Stevens själv och inom litteraturen pratar man gärna om opålitliga berättare. Men Stevens är inte så mycket opålitlig som han är omedveten. Det dröjer ett bra tag innan (den här) läsaren kan börja skönja isberget som döljs under den nästan absurdt kontrollerade ytan. Och det är ett isberg som man ibland undrar om Stevens ens själv är medveten om. Alternativt förnekar så idogt att det i vissa lägen är som om det inte finns alls.

Stevens hågkomster och egna historia blir i mångt och mycket en kontrastering mellan gammalt och nytt. Inte minst han själv är en sådan kontrast, i egenskap av den perfekte butlern. En position som under det tidiga 1900-talet var helt nödvändig för ett ståndsmässigt hushåll som Darlington Hall men som nu reducerats till något som närmast kan liknas vid ett underhållande museiföremål. Hans nuvarande arbetsgivare mr Farraday har köpt hus och butler så att säga allt-i-ett för att kunna säga till sina vänner att han minsann har ett riktigt brittiskt hus med en riktig brittisk butler.

Stevens har långa utläggningar om begrepp som ”dignity” och hur en förstklassig butler ska föra och förhålla sig till omvärlden. Det korta svaret? ”Var ditt jobb”. I Stevens värld finns det ingenting som får rubba hans dedikation till Lord Darlingtons alla behov. Förmågan att åsidosätta allt som kan anses som personligt, stort som smått, är inte en tragedi i hans värld utan en källa till stolthet och triumf.

Stevens är en man med en imponerande förmåga att rationalisera allt som kan ses som känslor eller känslosamhet. Varför söker han upp miss Kenton? Darlington Hall behöver en hushållerska, inget annat. Varför läser han kärleksromaner? För att kärleksromaner generellt håller en god språklig kvalitet som den samvetsgranne läsaren kan lära sig mycket av. Varför anställer han sin egen åldrige far på Darlington Hall? För att fadern är (eller i alla fall har varit) just den sortens framstående butler som kan utgöra en förebild för en yngre generation tjänstefolk.

På ytan skulle man absolut kunna säga att The Remains… inte är en särskilt märkvärdig bok, ”det händer ju ingenting”. Men när en sådan till synes enkel roman kan vidarebefordra intrikata funderingar kring tidsanda, kultur, politik samt en så komplex och nyanserad personlighet som Stevens blir det hela desto mer imponerande. Enkelheten är blott en chimär och gömmer många juveler. När det hela dessutom formuleras i Stevens utsökt noggranna petimäter-engelska blir läsupplevelsen i alla högsta grad njutbar.

Så här i backspegeln kan jag se att både Anthony Hopkins och Emma Thompson gör fantastiska jobb med att porträttera såväl butlern som hushållerskan i James Ivorys filmatisering. Det är inte otroligt att jag skulle uppskatta filmen på ett annat sätt med Ishiguros roman i ryggen. Men jag tror också att jag kanske behövde Stevens eget, tydliga perspektiv för att uppskatta berättelsen till fullo.

Annonser