On Chesil Beach (2017)

1960-tal. Pampigt kyrkbröllop, glada föräldrar, pirrigt brudpar och så iväg i hennes pappas dyra bil till en traditionellt brittisk kuststad för en traditionellt brittisk smekmånad. Och, förstås, bröllopsnatt…

I vanliga fall skulle denna höjdpunkt ha varit slutet på historien – efter sju sorger och åtta bedrövelser får de unga tu äntligen varandra, efter att ha tvivlat och trånat i vad som verkat vara en evighet. Men On Chesil Beach släpper ned oss tillsammans med Florence och Edward i den där traditionellt brittiska bröllopssviten vid Dorsetkusten och det står snart klart att det knappast är någon känslomässigt klimax vi får bevittna.

Snarare tycks de nygifta vara som främlingar inför varandra, tyngda ned till den halvsolkiga heltäckningsmattan av konventioner, förväntningar, förhoppningar och nervositet. Inte blir det bättre av de två servitörerna som står likt vakande hökar för att kunna servera herrskapet ett par köttbitar och lite potatis från den gnällhjulande serveringsvagnen.

Under den tid vi får vara med Florence och Edward minns de tillbaka, både på sin gemensamma historia och tidigare barndomsminnen. Men som sagt, det tycks som om den tidigare så naturliga och kärleksfulla relationen redan stelnat och kapslats in av äktenskapets hank och stör, och minnena blir därför inget de delar. De är som två femåringar, vars mamma-pappa-barn-lek helt plötsligt blivit bister verklighet och de vet inte riktigt hur det gick till eller hur de ska förhålla sig till situationen.

På ett sätt skulle man kunna säga att On Chesil Beach (en adaption av Ian McEwans bok med samma namn) är en film vars enda konflikt ligger i att Edward och Florence inte kan prata med varandra. Men eftersom filmen förlagt sin historia till ett mer konventionellt 60-tal känns avgrunderna mellan dem – klass, kön och omognad – inte lika krystade som de skulle ha gjort 2018. Edwards i det närmaste sammanbrott när han inte kan få ned dragkedjan i Florences klänning är förstås en överreaktion men känns ändå ganska rimlig i sammanhanget, kåt och hajpad som han är. En riktigt Man ska väl kunna lägra sin Kvinna utan tjafs med paltor och hyskor? Detsamma gäller Florences tårögda fråga ”Are we having our first row?!” så fort de inte är överens om allt.

I mina ögon påminner On Chesil Beach om Ian McEwans förra filmadaption, Atonement, i så motto att bägge handlar om egentligen små händelser som får omstörtande och livslånga konsekvenser för alla inblandade. Sådana där avgörande före-och-efter-ögonblick som man aldrig kan backa eller få ogjorda, hur gärna man än skulle vilja.

Med ett sådant stort fokus på vårt brudpar är det inte så konstigt att mycket av filmen hänger på prestationerna från Saoirse Ronan och Billy Howle. På det hela taget tycker jag att de sköter sig bra, med ett utmärkt cresendo på titelns småstensstrand. De ger bägge intryck av att deras respektive rollfigurer, var och en på sitt håll, är oerhört ensamma människor. Kanske är det det enda som fört dem samman, vilket skulle kunna vara en ytterligare förklaring till att förhållandet krackelerar så fort det börjar bli allvar. En högst olycklig gammelsminkning kan jag inte lasta skådespelarna för men det är tyvärr ett drag som förstör allt för mycket av det filmen dittills lyckats bygga upp.

Regissören Dominic Cooke är nybörjare i långfilmssammanhang men desto vanare vid teaterproduktioner, där han satt upp pjäser och vunnit priser för dem på löpande band. Möjligen är det denna vana vid regi, men i ett annat medium, som gjort att On Chesil Beach blir en märkligt tudelad produkt. I vissa avseenden visar den på både träffsäkerhet och fingertoppskänsla medan den i andra blir väl långdragen, alternativt pinsamt övertydlig med onödiga uttalanden och planteringar, verbala så väl som visuella.

Utseendemässigt finns det dock inte mycket att klaga på, On Chesil Beach är hela tiden otroligt snygg med klara färger, spännande kontraster, intressanta vinklar och medvetna utsnitt. Bröllopssvitens knarrande säng blir en satängocean där sexdebutsjollen omgående går i kvav medan förrättsmelonens blodröda cocktailbär, i servitörernas händer och under deras kritiska blickar, plötsligt framstår som märkligt insinuant, nästan obscent.

Jag skulle vilja se om On Chesil Beach för att mer obehindrat kunna ta in Ronan och Howles prestationer. Då skulle jag också absolut hoppa över filmens sista, säg, tio minutrar. Men först är jag faktiskt väldigt sugen på att läsa om Ian McEwans bok.

Vi var några filmspanare som gjorde sällskap på den klattrande stranden
Har du inte sett den?
Jojjenito
Filmfrommen