Jurassic World: Fallen Kingdom (2018)

Vulkanklockan tickar på Isla Nublar. Världens dinosauriepopulation står inför ett nytt naturkatastrofsutdöende och vem befinner sig i första ledet för att försöka rädda skräcködlorna? Absolut inte Owen Grady i alla fall. Han är fullt upptagen med att snickra sig en egen stuga uppe i bergen istället för att bry sig om hur det går för den modiga raptorhonan Blue.

Istället är det Claire Dearing som drar en lans för de genetiska underverken medan hon låtit håret växa ut, tagit av sig businessdräkten och snörat på sig vandrarkängorna (ni minns väl den förra Jurassic World-filmen som lika gärna hade kunna heta Claire and Her High Heels?). Kanske försöker hon rättfärdiga det faktum att hon i Jurassic World såg dinosarna som debet och kredit i en bokföringslista?

Men som genom ett gudomligt (samt högst olagligt) ingripande får Claire en chans att rädda de utsatta ödlorna. John Hammonds före detta samarbetspartner Sir Benjamin Lockwood ber henne hjälpa hans team att skeppa ödlorna bort från Isla Nublar. Blotta antydan att detta är en operation som ska ske under näsan på ansvariga myndigheter gör att Claire inte ställer några som helst frågor när hon dessutom plockar med sig Owen, systemanalytikern Franklin och paleo-veterinären Zia till den lavakokande ön.

Efter titten 2015 kunde jag konstatera att Jurassic World – försöket att blåsa nytt liv i dinosaurie-franchisen – på det hela taget levererade enligt förväntningarna. De försiktiga andetagen ser dock uppföljaren Fallen Kingdom till att raskt kväva. Fallen Kingdom är platt, tråkig och alldeles för långt ifrån en maffig dinosauriefilm, vilket faktiskt var vad jag hade hoppats på.

I likhet med den nyliga Solo händer det förvisso saker mest hela tiden i Fallen Kingdom, men det blir aldrig vare sig spännande eller intressant. Manuset är späckat med konstigheter och inte ens Chris Pratts Owen Grady är mycket att hurra för. Vilket i och för sig kan bero på att han faktiskt inte får så värst många roligheter att kläcka ur sig.

Det största problemet med de olika rollfigurerna är att de alla är enastående endimensionella, till och med för en blockbuster av den här lättsmälta popcorn-typen. Den ene skurken är trist och feg (vilket tyvärr ofta är fallet när enda drivkraften får vara snöd vinning) medan den andre är oförklarligt grym och sliter tänderna ur levande dinosauriekäftar. Datornörden är livrädd för helikopterfärder och skriker så fort något läskigt händer.

Toby Jones blir som så ofta enbart en tokrolig driftkuku medan paleo-veterinären Zia i ett tidigt skede får berätta att hon aldrig sett en levande dinosaurie (hur den utbildningen går till eller motiveras förblir därmed ett mysterium). Den unga Isabella Sermons Maisie är käck och tuff från och med filmruta ett.

När det gäller just Owen och Claire skapar filmen dessutom ytterligare problem för sig genom att mer eller mindre strunta i sin föregångare. Hur Claire har kunnat bli så totalt annorlunda jämfört med den skrikmoster som mötte oss tittare förra gången bryr man sig aldrig om att förklara. Dock inte mer annorlunda än att hon överlåter mestadelen av själva actionscenerna till Owen. Hans personlighet är i sin tur relativt oförändrad, något som däremot inte kan sägas om hans relation till Blue.

Rätta mig om jag har fel, men har inte mycket av Jurassic Park-”mytologin” byggt på att dinosaurier är vilda djur som transporterats in i helt ”fel” sammanhang av människor? Jurassic World tryckte hårt på att även om det kunde se ut som om raptorerna lydde Owen, så fick man aldrig ta deras lojalitet för given. I Fallen Kingdom framställs det plötsligt som om Blue är en fjällig labradoodle.

Jag saknade alltså maffigheten i Fallen Kingdom. En stor del av filmen utspelas på ett slags minityr-Hogwarts, vars stämning understryks av att Maisie knatar runt i korridorer och gömmer sig i serveringshissar. Filmen påminner därmed snarare om en övernaturlig monsterspök-rysare, komplett med hotfulla skuggor och beniga fingrar som sträcker sig efter sitt offer. Ett faktum som gjorde mig något mindre förvånad när jag insåg att spanske regissören J. A. Bayona stod bakom 2007 års El orfanato.

Rent berättelsemässigt är Fallen Kingdom alldeles för förtjust i övertydliga planteringar, det är exempelvis inte alls särskilt överraskande att Lockwoods team vänder sig mot Claire & co på Isla Nublar. Här finns också scener där de inblandade gör saker som är helt meningslösa om det inte vore för att publiken ska få en föraning om vad som komma skall. Filmen är kliniskt ren på mänsklig blodutgjutelse, vilket blir oerhört märkligt när den samtidigt i närbild visar hur en person får ena armen avbiten (damn you, PG-13!!).

Dessutom slänger manuset in vad som sannolikt är tänkt som en saftig mindfuck bara för att sedan strunta i att adressera detta faktum överhuvudtaget. Att i det läget låta Jeff Goldblum öppna och sluta hela härligheten med sammanlagt max tre minuters domedagsfilosofimumbojumbo känns inte det minsta härligt, snarare som en spottloska i ansiktet. Och då är karln ändå utrustad med en högst smickrande skäggväxt.

Tycker ni att jag verkar tjurig? Då kanske ni har bättre nytta av att läsa vad filmspanarkollegorna Fiffis filmtajm och Flmr har att säga om saken?

Annons