You are currently browsing the tag archive for the ‘Dominic Cooke’ tag.

On Chesil BeachI ovanligt rask marsch för att vara jag tog jag mig an Ian McEwans bok On Chesil Beach efter att ha sett filmadationen i juni 2018 tillsammans med filmspanarnätverket. Dels hade jag läst boken förut och tyckte mycket om den då, dels skiljde sig filmen från min minnesbild på ett par viktiga punkter och jag ville kolla om jag verkligen hade så uselt komihåg.

I den mån man kan säga att On Chesil Beach har en historia är det förstås inte mycket som skiljer sig mellan bok och adaption. Florence och Edwards nyfödda äktenskap går ett lika grymt som tragiskt öde till mötes i bröllopssviten. Regissören Dominic Cooke försökte så gott det gick, tillsammans med författaren som också skrev manus, att porträttera och artikulera de unga tus tankar, orosmoment och ångest genom bilder och dialog. Men det säger sig nästan självt att en bok, som i så hög utsträckning enbart befinner sig i huvudet på sina huvudpersoner, har helt andra förutsättningar att skapa förståelse för det som händer (samt icke minst varför). Särskilt i händerna på en sådan virtuos på både språk och framställning som Ian McEwan.

Exempelvis kan han på ett helt annat sätt göra tydligt hur Florence och Edward befinner sig just i brytpunkten mellan det traditionella och moderna när det gäller relationer mellan könen och synen på äktenskap. De är bägge offer för sin mellangeneration och en förhärskande tidsanda. I det perspektivet skulle man nästan kunna kalla On Chesil Beach för en sexuell zeitgeistroman. Året är 1962 och än mer än i filmtitten känner jag en stark längtan efter att kunna sätta mig ned med dramats bägge aktörer och prata lite om det här med blommor och bin. Helst innan de ställde sig framför prästen och lovade att hänga ihop för tid och evighet.

För kruxet är att de inte kan prata med någon om de här knepigheterna, varken med varandra eller någon annan. Detta är ett årtal när det inte var särskilt vanligt att ens föräldrar satte sig ned och hade ”the talk” med sina avkommor. Florence är rädd och äcklad av hela cirkusen, till sin hjälp har hon bara en klinisk instruktionsbok där ord som ”engorged” knappast gör hennes tveksamhet mindre. Samtidigt är hon högst medveten om vad som förväntas av henne som hustru. Medan Edward å sin sida håller på att gå upp i limningen av kåthet, ett tillstånd som börjat nå vulkaniska proportioner sedan han avhållit sig från självbefäckelse innan bröllopet. Eftersom de som sagt inte pratat om detta överhuvudtaget tänker han sig att Florences avoghet innan bröllopet enbart beror på att hon är en ordentlig flicka, men som inom äktenskapets tillåtande hank och stör kommer att släppa loss och bli den sexgudinna han inte ens vågat drömma om.

McEwan beskriver sitt unga par i deras prekära situation med både tragik, humor och värme samt en stor portion ömhet. Jag får intrycket av att till och med han gärna önskat att deras försiktigt ljuva kärlekshistoria skulle få ett lyckligare slut än som det nu föll sig. Det är nästan som att författaren ventilerar sin frustration över sakernas tillstånd genom sina personer. Florence och Edwards är två människor som uppriktigt älskar varandras personligheter och ändå är det det där förbenade sexet som i slutänden stjälper hela relationslasset.

Eftersom det är han själv som skrivit manus till filmen måste man kanske anta att författaren valt att förstärka delar som han upplevde var allt för otydliga i romanen. Samtidigt tycker jag att det är lite synd att tittaren presenteras för en väldigt konkret anledning till Florences inställning till sex medan jag faktiskt knappt uppfattar en antydan till den anledningen i boken. Och då bara för att jag aktivt letar efter den på grund av filmen.

Men jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att Ian McEwan kan ha tyckt att filmens oerhört krystade och tillrättalagda slut var bättre än den bitterljuva tillbakablick som presenteras i boken. Prestationsmässigt gjorde de två unga skådespelarna storartade insatser och vid denna omläsning var det helt klart Saoirse Ronan jag såg framför mig som Florence. Utseendemässigt fanns absolut ingenting att invända mot filmatiseringen. Men vad gäller stämning och psykologi föredrar jag helt klart det litterära originalet. Det tillåter mig att komma närmare både Florence och Edward, även om det är en närhet som är en bitter kalk att tömma.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser

1960-tal. Pampigt kyrkbröllop, glada föräldrar, pirrigt brudpar och så iväg i hennes pappas dyra bil till en traditionellt brittisk kuststad för en traditionellt brittisk smekmånad. Och, förstås, bröllopsnatt…

I vanliga fall skulle denna höjdpunkt ha varit slutet på historien – efter sju sorger och åtta bedrövelser får de unga tu äntligen varandra, efter att ha tvivlat och trånat i vad som verkat vara en evighet. Men On Chesil Beach släpper ned oss tillsammans med Florence och Edward i den där traditionellt brittiska bröllopssviten vid Dorsetkusten och det står snart klart att det knappast är någon känslomässigt klimax vi får bevittna.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Sacred
Virginia Woolf, Mrs Dalloway
Michael Connelly, The Crossing

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser