Play (2011)

Dags att söka sig bakåt i Ruben Östlunds filmografi! Turist var inte så illa som jag befarande och The Square satte spännande myror i skallen på mig. Så hur ligger det då till med Play?

I likhet med de senare filmerna finns inte så mycket av en historia, som att Östlund fäster sin kamera vid en slumpartad startpunkt och sedan låter filmen löpa linan ut. I det här fallet är detta, efter ett par preludier, när Sebbe, Alex och John kommer i kontakt med ett somaliskt grabbgäng. Till en början tror man att det ska vara så pass ”enkelt” att de vill klå Sebbe på hans mobil. Men upptakten ”Min brorsa blev rånad på sin mobil i helgen och den ser precis ut som din” utvecklas snart till ett komplicerat psykologiskt spel där inga relationer eller gruppdynamik kan tas för given.

Rent tekniskt känns Play mer stilmedveten än Östlunds senare filmer, många (alla?) scener utgår från en fast kamera (gärna med en inramning från exempelvis en dörr) och dynamiken sker främst genom fokusförflyttning eller inzoomning. Det kan ibland handla om ganska långa tagningar utan klipp. Inte sällan sker saker och ting off camera där vi tittare i bästa fall kanske hör ljud eller prat men ibland får gissa oss till vad som händer medan vi väntar på att någon ska komma åkande i den där rulltrappan.

Det som sitter som gjutet redan här är dock en naturligt flödande dialog, desto mer imponerande eftersom majoriteten av filmens skådisar är så pass unga. Och det är mer eller mindre nödvändigt för att man ska kunna ta Play på allvar. Sebbes desperata försök att formulera någon slags rationalitet till varför just han och hans kompisar blev utsedda till gängets slagpåsar skulle aldrig ha funkat annars. Plays kvalitet i det här avseendet gör å andra sidan att jag ställer mig väldigt undrande till vad som egentligen hände i Turist, där jag upplevde barnskådisarnas prestationer som rejält undermåliga.

Play ställer inte frågor på samma sätt som The Square. Den visar snarare upp en rätt given konflikt mellan de som har och de som inte har. Hur de med makt plötsligt renderas maktlösa när de stöter på någon som är större och starkare. Det jag inte blir riktigt klok på är vad som väl närmast kan liknas vid något slags Stockholmssyndrom mellan offer och förövare där Sebbe, Alex och John ibland vänder sig mot varandra (och med det trakasserande gänget) istället för att upprätthålla en enad front.

Det som gör att jag har lite svårt att få rätsida på den här konflikten är att den är så sammanhangslös. Men det är kanske är Östlunds mening, att inte servera några enkla förklaringar (vore det det skulle han knappast lägga in de ärligt talat obegripliga scenerna med ett slumpmässigt panflöjtsband)? Vill han bara visa upp ett skeende och låta tittaren dra sina egna slutsatser? Men vad ska vi då dra slutsatserna från? Skulle jag få större förståelse för grabbgängets beteende om jag visste att de alla sover i trappuppgångar? Alternativt mindre förståelse om det blev klart att de inte alls saknar ekonomi för att köpa sig allt det som de nu tvingar till sig från mindre, yngre eller mesigare killar?

Jag gillade hur The Square fick mig att tänka på en massa olika frågor och dit tar jag mig inte tillsammans med Play. Samtidigt är den tidigare filmen inte lika polerad och jag kan uppskatta den där råheten som bara förstärks av att så många av skådisarna är barn. Helt klart är dock att bägge filmerna är bättre än lavinfilmen Turist.