Turist (2014)

En del där ute i filmbloggosfären är i det närmaste dödligt allergiska mot spoilers. Är det ens någon i samma rum som tänker på det avslöjande slutet i en film de sett fram emot börjar de kippa efter andan och svälla upp som en blåsfisk med elefantiasis. Så för er skull bjuder jag på en fullkomligt spoilerfri beskrivning av Ruben Östlunds (eller sorry, var det en spoiler?) senaste film Turist.

En familj är på semester. Tadaaa…

Ok, det sade kanske inte så himla mycket. Törs du hänga med om jag berättar lite till?

En familj bestående av mamma Ebba, pappa Thomas och syskonen Vera och Harry är på skidsemester i alperna.

Nä, det blev vi ju inte så mycket klokare av. Vet du vad, den här spoilerfriheten är nog inte riktigt min grej (kanske därför jag har disclaimern till vänster? Man kan ju aldrig så noga veta…). Vill du inte veta mer om Turist än jag redan berättat är jag rädd att du får sluta läsa nu. Alltså, NU!

För er tappra som hänger kvar: Den lilla kvartetten är väl som familjer är mest, fast kanske med lite mer pengar. Alphotellet de bor på verkar om inte annat rätt lyxigt och jag gissar att en skidsemester inte är någon billighetstripp med utrustning, kläder, hjälmar och liftkort.

Men vid lunchpausen får de se en lavin. En lavin som kommer närmare och närmare. Och närmare och närmare. När det till slut tycks som om en dödlig kollision är oundviklig lägger Thomas resolut benen på ryggen och det är upp till Ebba att hålla om de hysteriska barnen och vänta på Slutet.

Men ett Slut med avseende på jordelivet undslipper de med blotta förskräckelsen. Vad som däremot kan vara på upphällningen är Ebbas tillit till Thomas. Särskilt som det först efter ett tag blir uppenbart att han inte delar hennes ”bild” av vad som hände. Han sprang väl inte? Man kan ju inte springa med pjäxor på sig, det vet väl varenda människa!

Turist är min första Ruben Östlund-film och jag har därmed inget att jämföra med. Jag är helt med under själva uppbyggnaden av det psykologiska dilemmat och tycker att Östlund på ett ganska bra sätt låter kontrollen av familjesituationen och över de egna känslorna bölja fram och tillbaka mellan Ebba och Thomas.

Lisa Loven Kongsli och Johannes Bah Kuhnke som innehar de båda huvudrollerna är otroligt bra, vilket å andra sidan tyvärr gör det ännu tydligare att det var länge sedan jag såg ett par så undermåliga (eller om vi ska vara snälla: undermåligt regisserade) barnskådespelare som Clara och Vincent Wettergren.

Den visuella jämförelsen mellan de oregerliga familjekänslorna och försöken att kontrollera en egensinnig alpmiljö för att skapa det perfekta skidparadiset är däremot lite roliga, om än inte särskilt subtila.

Men när den där uppbyggnaden står fix och färdig är det som om Östlund helt plötsligt inte vetat vad han ska göra med den. Idéerna är slut. Jag blir inte klar över vad han vill berätta med vissa av sina bilder och upplever att filmen egentligen inte är på väg mot något tydligt mål. Den här rotlösheten understryks, snarare än lättas upp, av ett par aparta bikaraktärer.

Att Turist på något sätt ska handla om en Manlighet i kris är rätt uppenbart. Men efter att ha lagt så pass mycket ansträngning på att hala in problemet tycker jag att Östlund låter sina män allt för lätt slippa av kroken. Eller det är i alla fall så det verkar för mig och det blir förstås ett element i filmens mållöshet. Inte heller blev jag klok på det långsamt avklingande slutet.

Och har ni nu hängt med så här långt kan jag väl lika gärna ta och krångla in gaffelliften under baken och spoila betyget också?