Christian är den perfekte konstnärlige ledaren för det privata konstmuseet X-Royal. Smärt och elegant, som dansk precis lagomt spännande och exotisk för Stockholms konstkretsar, en välmodulerad engelska när han ska konversera utländska journalister. Snygg, men inte för snygg, vare sig glasögonen sitter på näsan eller inte. En välansad skäggstubb. Kan utan problem slänga sig med postmodernt bajsnödiga obegripligheter som ”topos” och ”space” (så länge han inte blir ombedd att förklara dem). En kulturknutte, helt enkelt.

Men till skillnad från Ruben Östlunds förra film, Turist, fokuserar The Square inte så mycket på Christians knuttighet, utan målar upp en lite bredare kanvas när filmen ställer många, många frågor om fördomar, gränsöverskridande, de(t) socialt obekväma, egoism, skuld, (med)mänsklighet, integritet, konst, sociala överenskommelser, personligt och privat kontra publikt samt mellanmänskliga relationer.

Fast på ett sätt kan man väl för all del säga att The Square börjar i den där manligheten som Turist var så nyfiken på. En av filmens historier tar nämligen sin början när Christian tillsammans med en vilt främmande man försöker försvara en hysterisk kvinna mot en hotfull angripare. Inget särskilt farligt händer men de två kombattanterna delar en andlös stund (och ett manligt handslag) medan den ovana adrenalinkicken lägger sig till ro.

Men sedan drar det som sagt iväg i många andra riktningar när Ruben Östlund bland annat vill berätta hur Christian reagerar på det faktum att den där hotfulla situationen bara var ett påhitt för att klå honom på såväl mobil som pluska. Hur skulle du göra om du upptäckte att tjuven inte lyckats eller brytt sig om att avaktivera Find my iPhone?

Både den händelseutvecklingen och den som rör museets försök att skapa lite uppmärksamhet kring en kommande utställning (där den famösa Rutan ingår) ställer som sagt en sjuhelsikes massa frågor men (också i likhet med Turist) utan att leverera särskilt många svar.

Kanske ska man se den smått Kafkaartade presskonferensen som ett slags svar? Där museet från det ena hållet får skit för att ha överträtt en absolut gräns för att i nästa andetag och från ett annat håll få lika mycket skit för harighet och självcensur. Det är sådana sjåpiga mesar som kommer att demontera hela den svenska yttrandefriheten! Men det får man väl inte säga i det här jävla landet…? En stämning som i sin tur eventuellt vänder på en femöring när det blir klart att det hela kan hänvisas till ett konstuttryck.

Rutan, ”en frizon av tillit och omsorg”, ligger någonstans och ruvar i botten men The Square begränsas inte på några villkors vis av fasta ramar. Kan alla möta alla inom en sådan frizon? Finns en grundläggande mänsklighet som kan uttryckas i ”tillit och omsorg”, ”rättigheter och skyldigheter”, vilka alla som kommer i närheten av den är överens om?

Östlund har gjort en spännande och snygg film. Han tycks vara oåterkalleligen fascinerad av vindlande trapphus. Och människoapor. Jag gillar The Square för alla dess frågor som tumlar runt i min skalle som lekfulla delfiner. Samtidigt resulterar överflödet stundtals i en känsla av oskärpa och vissa scener blir alldeles för utdragna. Östlund hade behövt en Tim Gunn som kunde tala om för honom när det var dags att sluta sätta fast nya rosetter på cocktailklänningen. Själv känner jag mig i nuläget fullt nöjd med blotta minnet av klänningen och alla dess rosetter – jag har inget behov av att se den igen.

Bloggkollegan Fiffi gillade också The Squares alla frågor som satte myror i skallen på oss.

Annonser