För er som ännu inte upptäckt filmpodden 85-95 kan jag bara säga: grattis! Ni har mer än 20 härligt humoristiska avsnitt att avnjuta. Bakåtsträvarna Tage Rönnqvist och Jocke Levälampi betar sig synnerligen ometodiskt igenom den skattkista som är (action)filmer från åren 1985 till 1995 under devisen ”kärleken till gamla filmer dör aldrig, den ger dig en roundhousekick i fejset”.

I deras avsnitt numero 23 blev jag roundhousekickad ända fram till min egen filmhylla. För när killarna tar sig an en sådan nostalgiklassiker som Who Framed Roger Rabbit kände jag snart att det inte räckte med att återuppleva den genom deras ögon och samtal, hur underhållande det än är. Här var det läge för en återtitt!

Filmen utspelas i ett alternativt Los Angeles anno 1947. Här lever tecknade figurer, toons, jämsides med människorna i det närliggande Toon Town. Deras främsta sysselsättning är skådespelare i tecknade filmer eller underhållare på svartklubbar (fast snarare ”färgklubbar” i det här fallet).

Hur märkligt det än kan låta gillar inte alla närheten till vare sig toons eller Toon Town. Privatdeckaren Eddie Valiant tar högst motvilligt på sig ett uppdrag från filmmogulen R.K. Maroon som innebär att han ska följa efter och fotografera den yppiga nattklubbssångerskan Jessica Rabbit. Allt för att övertyga maken Roger om att Jessica är en otrogen slampa som Roger gör bäst i att göra sig av med.

Som ju alla vet är mitten av 40-talet en guldålder för noir-historier och vad kan väl vara mer noir än att Eddies uppdrag är långt ifrån lika enkelt som det från början såg ut att vara? Snart är han intrasslad i en konspiration som tar honom genom mord medelst kassaskåp, nattliga dödsskjutningar, flykt undan rättvisan och ända in i självaste Toon Town.

År 2016 beslutade Library of Congress att Who Framed Roger Rabbit skulle ingå i United States National Film Registry genom att vara ”culturally, historically, or aesthetically significant” och det gjorde de banne mig rätt i!

Återtittar är alltid vanskliga företag men i fallet Who Framed Roger Rabbit återbetalade sig nostalgin med ränta. Filmen är i mina ögon en närmast perfekt blandning av kärleksfull noir-pastich och fantasifull integrering av den tecknade och ”verkliga” världen. Bob Hoskins är härlig i rollen som Eddie Valiant, en olycklig brumbjörn som behöver galenskapen i odd couple-relationen med Roger även om han inte kan se det själv.

Humorn är en blandning av mer eller mindre usla ordvitsar, oneliners, situationskomedi och fysisk dito plus den tecknande surrealism man är van vid från särskilt Warner Brothers Looney Tunes-filmer. Samtidigt är själva historien och mysteriet som ska lösas tillräckligt solid för att filmen ska hålla måttet utöver de rent komiska elementen. Det finns också en ständig aktualitet i betydelsen av och kraften i möjligheten att kunna skratta, oavsett vilken skit man står upp till halsen i. Som Roger säger: ”Sometimes, laughter is the most powerful weapon we have”.

Visst syns det en kvalitetsskillnad i effekterna som används för att smälta samman de två världarna jämfört med senare filmer som Space Jam, LOTR, Star Wars eller Planet of the Apes men på det hela taget är jag imponerad över hur pass bra de fungerar. En stor del i det arbetet har förstås den kader av animatörer som såg till att de tecknade figurerna fick en trovärdig placering i en värld av gungande lampor och mörka gränder.

Det är bara att tacka 85-95 för roundhousekicken och ett mycket kärt återseende. Har du aldrig stiftat bekantskap med Jessica, Eddie, Roger, Benny the cab, Smart Ass the weasel, Judge Doom, Rita och dumdum-kulor är det bara att gratulera. Vad väntar ni på?!

Annonser