FilmspanarnaDet kanske säger något om dagens perfektionism- och statushets att filmens så kallade ”dåliga morsor”, bad moms, faktiskt inte alls är särskilt dåliga. Ok att de inte är lika propra som det kräkframkallande sömnpillret Mother’s Day (men det är svårt att klå Garry Marshall på den fronten) men vi snackar knappast mödrar som säljer sina barn för att få råd med en sil. Det är inte ens på nivån att de försöker stöta på dotterns pojkvän. Allt de här mammorna vill är att få lite tid för sig själva och inte behöva visa upp en perfekt yta hela tiden.

Bad MomsI Bad Moms är det PTA-ordförande Gwendolyn som står för den perfekta mammaytan som inte får ha den minsta fläck eller repa. Och det är Amy Mitchell som en dag säger nej till att försöka upprätthålla den ytan. Ögonblicket när hon vägrar gratisarbeta vid skolans bake sale (till de andra mammornas förfärade flämtningar) utgör snöbollen som bara blir större och större allt eftersom Amy tillsammans med mammakompisarna Carla och Kiki abdikerar från sina plikter.

Nej, Bad Moms är varken kräkframkallande eller något sömnpiller. Själva grundhistorien är kanske inte så uppseendeväckande där den följer sin hyfsat tydligt uppsnitslade bana, men filmen bjuder faktiskt på en hel del humor utmed den där banan. Mycket tack vare sina skådisar, där både Mila Kunis, Kathryn Hahn och Kristen Bell ger oss en underbar komisk tajming.

Mila Kunis visar än en gång att hon kan leverera roliga repliker, stå stadigt i ren situationskomedi och samtidigt kännas som en verklig person (trots att hon är overkligt snygg och tycks marginellt äldre än sina filmbarn). Kathryn Hahn är mer oberäknelig, jag får alltid ett intryck av total gränslöshet från henne på ett sätt som är både roande och oroande. Kristen Bell ska väl här vara den lite knasiga och får kanske inte så mycket mer djup än så men känns ändå som en väl integrerad del i trion.

I mångt och mycket presenterar Bad Moms en klassisk high school-trope när Amy ska slåss med perfekta Gwendolyn om posten som elevråds PTA-ordförande (hej, Election!). Vi har den populära bitch-klicken som utmanas av den freakiga trion (på Wikipedia lär jag mig att genren kallas ”slobs vs snobs”) som vågar säga nej till alla måsten. Det är nästan så man undrar om filmen började som en high school-historia men att man så småningom placerade den i det lite äldre åldersspannet för att kunna ha fler och grövre skämt om alkohol och sex.

High school-historien lämpar sig förstås för en skruvad crazystämning som funkar rätt bra ihop med beskrivningen av mammor som vill slå sig lite lösa (VSB: slow motion-scenerna på snabbköpet där det blandas white russians direkt i mjölktetran). Då är det synd att Bad Moms inte vågar släppa sargen helt utan samtidigt också vill skapa någon slags feel good-känsla utifrån premissen mammor-älskar-ju-ändå-sina-barn. Det är feel good-ambitionen som gör att jag mitt i allt urflippande inte kan låta bli att notera att pengar, tid eller barn- (och hund-)vaktsresurser aldrig tycks vara något större problem.

Jag kan också tycka att det är synd att Bad Moms inte lyckas bättre med sin genusbalans. Att så fort ett kön ska få lite utrymme så måste det ske på bekostnad av det andra. Filmen skulle inte passera ett inverterat Bechdeltest och vi har i runda slängar tre tydliga mansroller. Heta singelpappan som aldrig blir mer än ett perfekt skulpterat men samtidigt känsligt muskelberg. Amys man som får bete sig som en femåring bara för att vi som tittare inte ska lasta henne för att hon trånar efter heta (och känsliga) singelpappan. Och så den söndercurlade sonen som efter ett allvarligt samtal från sin mamma (vilket i princip levererar det något problematiska budskapet ”se för fan till att inte bli som din pappa”) raskt börjar göra sina egna läxor och fixa frittatas till frukost. Samtidigt måste jag applådera det faktum att Hangover-skaparna Jon Lucas och Scott Moore gjort den här typen av film och låtit den handla om abdikerande mammor istället för den evinnerliga Peter Pan-pappan som inte vill växa upp och Ta Sitt Ansvar.

Det är stor risk för att Bad Moms absolut inte håller i långa loppet. Att jag ser om filmen om ett par år, läser den här texten, ser betyget och undrar om jag gjort inlägget i samma aspackade tillstånd som de dåliga morsorna (eller en viss Tarzanrecensent). Men just nu blev jag ändå väldigt underhållen av crazytrion, trots att de inte riktigt vågar löpa linan ut. Bara Kathryn Hahns bedårande rara mamma som får prata lite till eftertexterna är värd en hel stjärna på egen hand.

star_full 2star_full 2star_full 2

Så, gillade de andra filmspanarna att hänga med de dåliga morsorna?
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?
Filmfrommen

 

Annonser