Filmspanarnaalt. titel: Legenden om Tarzan

Den föredetta amerikanske soldaten George Washington Williams är på väg att uppslukas av skuldkänslor och smärta, orsakade av ett otal krig. Först det amerikanska inbördeskriget, sedan mot Mexiko och slutligen mot de amerikanska urinvånare.

The Legend of TarzanFör att sona sina illdåd har han nu bestämt sig för att avslöja illdåd begångna av andra, närmare bestämt den belgiske monarken Leopold. Williams är övertygad om att något hemskt pågår i den afrikanska kolonin Fristaten Kongo, trots att hans egen president varit en de första att erkänna Leopolds rätt till det afrikanska territoriet.

Främsta haken är nu att Williams givetvis inte har sådan tumme med Leopold (eller någon annan europeisk monark heller, för den delen) att han kan få en personlig inbjudan att inspektera landet. Han måste helt enkelt ta rygg på någon annan med lite mer tyngd och vem är då bättre än Lord Graystoke, mer känd som Tarzan?

John Greystoke har dessutom blivit personligen inbjuden av Leopold, vilken gärna vill skina lite kändisglans över sitt kolonialinnehav. Men det är först när Williams berättar om sina misstankar som John kan tänka sig att skrapa av sig den civilisatoriska fernissa som han kämpat så hårt för att erövra efter sin djungeluppväxt. Ska de, tillsammans med Johns älskade Jane, kunna rädda folk och fä som alla lider under Leopolds omättliga rovdrift?

Så fick filmspanarna då en chans att se filmen som innehåller årets (Årtiondets? Århudradets?!) mest omtalade magmuskler. Så, för att ta det viktigaste först: ja, Alexander Skarsgård är sjukt deffad och ser ut som han svalt en trafikkon som fastnat någonstans i mitten av hela härligheten.

Jag har svårt att bedöma om det här är prestationen som kommer att innebära hans stora genombrott i Hollywood. Själv såg jag nämligen bara en en rätt surmulen och sammanbiten (om än sjukt deffad, nämnde jag det?) kille. En kille som dessutom såg lätt stelopererad ut och som tack vare det hade noll karisma eller dynamik med vare sig medspelaren Samuel L. Jackson eller motspelerskan Margot Robbie.

Men det är inte bara Skarsgård och hans sexpack som har problem i The Legend of Tarzan. Tyvärr är det inte mycket i filmen som funkar för min del, vare sig ute i ”djungeln” (större delen av filmandet sköttes i Leavesden Studios) eller de få scener som ska äga rum i Londoncivilisationen. Det hela är en rätt misslyckad blandning mellan allvarlig kolonialismkritik och hejsan hoppsan-matineäventyr med gott om comic relief-comebacks som hoppar ur framförallt Sammys mun.

Under filmens gång hinner jag därför fundera på en hel del konstigheter; från långa sår som aldrig går upp trots omild behandling, djungelmansryggrader som tydligen pallar hur mycket stryk som helst, västerländska soldater som är tokpigga efter vad som borde vara utmattande djungelhajker, extremt skickliga belgiska spårare som i hällande regn och under tidspress kan skilja ett par nakna fotspår från ett annat och till synes kilometerlånga lianer för ni-vet-vem att svinga sig i (på ett sätt som trotsar alla fysikaliska lagar), till märkligt skrivna scener som vissnar ned till platt ingenting.

Men efter att ha läst på lite blir den största tuvan som välter filmlasset det faktum att The Legend of Tarzan gärna vill låna anseende och någon slags hederskänsla från abolitionism och antikolonialism utan att betala en penny i ränta. Filmen försöker få det att framstå som om bevisen på slavhandel och rovdrift som Williams lägger fram gjorde slut på sådana otrevligheter en gång för alla (det var heller inte så att slavhandel varit ett okänt begrepp i Kongo innan belgarna kom dit). När Leopold i själva verket under en lång tid kunde betrakta landet som sin privata sandlåda med de övriga europeiska nationernas goda minne. De ville ju också vara med och leka.

star_full 2

 

Men jag var säkert bara avis på Alexanders muskeldefinition, varför inte se om Fiffi , Carl eller Jojjenito kände sig trygga nog att säga snällare saker?

Annonser