filmspanarna_kvadrat_svalt. titel: The Commune

Eftersom Lukas Moodyssons Tillsammans skamlöst utnyttjade varenda fördom som någonsin formulerats om 70-talets överidealistiska vänsterkollektiv är det inte så konstigt att filmen ytterligare cementerade bilder av rostfärgade plyschoveraller (när man inte obekymrat näckade när och var som helst vill säga), ett övermått av politiska diskussioner över billigt rödtjut och en fri sexualitet som var långt ifrån lika oproblematisk som förespråkarna ville göra gällande.

KollektivetRiktigt så enkelt gör Thomas Vinterberg det inte för sig i sin danska motsvarighet, illustrativt nog titulerad Kollektivet. Visst finns tidsmarkörerna där i form av vitt lantvin på tetrapack och en orgie i bruna polotröjor men han tycks mer intresserad av att utforska drömmar (krossande och nyvakna) och kärlek (krossad och nyvaknad även den) med kollektivet som utgångspunkt snarare än syfte.

Arkitekten och läraren Erik ärver ett stort hus på Köpenhamns gräddhylla. Själv vill han helst sälja schabraket för den sköna miljon som mäklaren lovar, men hustrun Anna (med benäget bistånd av dottern Freja) övertalar honom att behålla det. Enda sättet det är möjligt är dock att kunna dela på kostnaderna och snart inrymmer huset inte bara den lilla familjen utan också Ole, Steffen, Ditte, Vilads, Mona och Allon.

Då just det här kollektivet inte främst grundar sig på ideologisk övertygelse (kanske är det till och med ett kapitalistiskt dito?) är berättelsen befriande sanerad från allt för mycket grottande i politiska diskussioner eller tjafs om vems tur det är att diska. Däremot finns anledning att undra hur det kommer sig att åtminstone inte halva den danska befolkning som en man redan gått hädan i en kombination av lungcancer, kol och skrumplever. Få av de medverkande syns utan antingen en cigg i mungipan eller ett glas vin, alternativt en ölflaska, klistrad mot läpparna. Och jag gissar att de stora lunchglasen i Annas personalmatsal inte innehåller lättöl.

Det var först i efterhand som jag insåg att jag faktiskt inte sett någon annan film av den danske egissören. Därför ha jag inget att jämföra med och lyckligtvis därmed heller inga särskilda förväntningar på Kollektivet. I mina ögon skissar Vinterberg med säker hand framförallt ett prisma av relationer som sällan tar den mest förväntade vägen. När vi först träffar dem är exempelvis Anna den starka och drivande medan Erik står i hennes skugga, både karriärs- och relationsmässigt men undan för undan förändras den balansen. Kanske ligger grunden till deras problem i att medan hon tycks söka närhet till både honom och andra människor verkar han mest jaga efter karriäristisk tillfredsställelse?

I skydd av studentskan Emmas beundrande kurvor finner så Erik ny inspiration för sina arkitektdrömmar. Samtidigt är Emma långt ifrån vare sig någon aningslös akademikergroupie eller vänsterprasselvåp. Emellertid finns anledning att undra vad Anna och Emma, båda till synes starka, smarta och självständiga kvinnor, verkar finna så oemotståndligt hos Erik eftersom han att efter vad tiden lider mer och mer framstår som ett arrogant, egoistiskt och lätt koleriskt praktsvin.

Kollektivet är den typ av film som i mångt och mycket bygger på att man måste köpa rollfigurerna. Tack vare fina prestationer alla inblandade (särskilt då Trine Dyrholm, Ulrich Thomsen och Martha Sofie Wallstrøm Hansen som Anna, Erik och Freja) har jag inga problem med det.

star_full 2star_full 2star_full 2

Kollektivet blev en filmspanarbonus, så varför inte kika på vad Fiffi och Jojjenito tyckte om det danska 70-talet också?

Även bloggen Danny the Street har skrivit om Kollektivet.

Edit: Fiffi påminde mig om att Vinterberg gjort Far From the Madding Crowd också och den har jag ju faktiskt sett! Men just Vinterbergs regi satte som synes inga större spår…

Annonser