Far From the Madding Crowd (2015)

Jag blev oväntat förtjust i brittiske klassikerförfattaren Thomas Hardy (Thomas, INTE Tom, det är en helt annan hårding…) och därför glatt överraskad när det så snart ryktades om att det skulle komma en filmatisering av Far From the Madding Crowd.

Och inte kan man klaga på den lineup som bland andra BBC Films ställer upp med. Regi av dansken Thomas Vinterberg, manus av One Day-författaren David Nicholls och i rollerna exempelvis Carey Mulligan samt Michael Sheen, flankerade av belgaren Matthias Schoenaerts.

Bathsheba Everdene har inte mycket annat här i livet förutom en utbildning samt ett frimodigt och självständigt sinnelag. Så självständigt ska det visa sig att hon tackar nej till den redlige och förhållandevis förmögne fårfarmaren Gabriel Oak när han friar till henne. Hon förklarar helt frankt: ”I don’t want a husband”, vilket bör ha varit en rätt ovanlig inställning i 1870-talets England och ännu ovanligare med en kvinna som genomdriver den.

Nästa gång de två träffas är rollerna ombytta – Gabriel har förlorat alla sina får och vartenda öre han ägde för att kunna betala av sina kreditorer medan Bathsheba har fått ärva den välmående gården Weatherbury. Hon anställer honom som fåraherde, hans förmåga att vara hennes vandrande samvete får hon på köpet. Vilket kanske kan behövas eftersom hon fortfarande är självsvåldig och ibland handlar oövertänkt. Som när hon skickar ett Alla hjärtans dag-kort till den triste grannen Mr. Boldwood som ett skämt eller när hon går med på att träffa den tjusige soldaten Frank Troy på tu man hand.

Det är inte utan att jag undrar om det finns någon slags lumpen förbannelse som hemsöker filmatiserade klassiker. För som så ofta med den här typen av finstämd kostymfilm finns allt som bör finnas på plats på plats. Förutom själva känslan. Jag blir helt enkelt inte särskilt engagerad i vare sig Bathsheba eller Gabriel som personer, vilket jag faktiskt blev när jag tog del av dem Thomas Hardy-style.

Carey Mulligan gör säkert ett bra jobb och får tårar i ögonen på lämpliga ställen och ändå känns det hela bara platt och nästan…trist. Vilket förstås är synd eftersom jag verkligen gillade Bathsheba i förlagan, där hon kändes som en unik figur. Man måste ju ändå bli imponerad av någon, man eller kvinna, som har styrka nog att som ny ”chef” kungöra:”I shall astonish you all!”

Bildmässigt finns inga som helst invändningar, Vinterberg har plockat med sig fotografen Charlotte Bruus Christensen från Jagten. Far From the Madding Crowd är ibland nästan outhärdligt vacker och återkallar bättre än personerna Thomas Hardys naturidyllisering. Kompositören Craig Armstrong har i sin tur fixat ett alldeles ljuvligt score som gått på repeat här hemma sedan jag såg filmen.

Vill man få lite höggradig Englands-porr till livs eller skaffa sig en uppfattning om Thomas Hardys historia på ett enklare sätt än att läsa boken (även om det givetvis inte är en bokstavstrogen adaption) kan Far From the Madding Crowd för all del fungera. Men som underhållande eller engagerande film fallerar den tyvärr.