Destry Rides Again (1939)

Sheriffpopulationen i staden Bottleneck lever farligt. Helst ska man hålla sig på mattan och ur vägen för saloonägaren Kents uppgjorda pokerspel (”that game was as crooked as a hog’s tail!”). Tillsammans med partnern och saloonsångerskan Frenchy samt domaren och borgmästaren Hiram Slade är det i allt väsentligt Kent som är Lagen i Bottleneck.

Så när sheriff Keough ställt lite för många frågor och därmed signerat sin egen dödsdom tycker både Kent, Slade och de övriga saloons-besökarna att det är höjden av humor att utse A-lagaren Wash Dimsdale till ny sheriff. Honom lär de i alla fall inte få några större problem med.

Men Wash tar utnämningen som en chans till upprättelse eftersom han en gång varit vice-sheriff under den storslagne Tom Destry, en man som ”came in a-blastin behind shootin-irons”. Destry d.ä. är tyvärr hädangången (fegt skjuten i ryggen) men Wash minns med värme sonen Tom Destry Jr. som en lika stor kraftkarl och skarpskytt som sin far.

De övriga stadsborna är förstås lika nyfikna på Destry som Wash. De får dock möjlighet till långvarig ROFL när det visar sig att mannen som kliver av diligensen gärna bistår kvinnor med deras packning (inklusive parasoll), gillar att tälja servettringar samt är välklädd, väluppfostrad och, värst av allt, vapenlös. Destrys lågmälda självförtroende övertygar efter ett tag Wash, men resten av befolkningen, inklusive Kent och Frenchy, har redan räknat bort ”the lady fingered deputy”. Lite i tidigaste laget ska det kanske visa sig.

Destry Rides Again var en Western-rulle på vinst och förlust men den innehöll Jimmy Stewart och det räckte för mig. Han personifierar vad jag upplever vara ett lite alternativt amerikanskt (Western)hjälteideal vid sidan av John Waynes och (den yngre) Clintans resoluta och handgripliga revolvermän. Stewarts Tom Destry har istället en hel del gemensamt med Gregory Pecks Atticus Finch och, varför inte, Clintans åldrade Will Munny. Alla är de män som fullt medvetet valt att inte gå våldets väg men med orubbat självförtroende söker lösa knepiga situationer med sitt intellekt. Inga vigilantes, utan män som respekterar både lagens bokstav och kvinnfolk.

Till en viss gräns ska det visa sig när det gäller både Tom Destry och Will Munny. Till slut hamnar ju bägge i en sådan situation att om hjälteglorian inte ska hamna allt för mycket på sniskan måste man spänna på sig de där revolvrarna och tala med skurkarna på ett språk som de förstår.

Men innan dess måste Tom Destry handskas med ”the real boss of Bottleneck”, det vill säga Frenchy. Sångerskan med den karakteristiskt beslöjade rösten är ingen annan än Marlene Dietrich och lika tydligt som Dean Martins Rio Bravo-Dude fick återuppstå hos Mel Brooks som the Waco Kid blev Frenchy förstås i Blazing Saddles Lili von Schtupp. När Frenchy faktiskt uttalar frasen ”I’m tired” är det inte utan att man gör en liten glädjevåg i TV-soffan.

Men i förhållande till Frenchy påminner Tom Destry mer om Russell Crowes Bud White i L.A. Confidential. Han är den ende som ser Kvinnan bakom den målade masken och som därmed ger Frenchy hennes möjlighet till moralisk upprättelse. Fast fasiken vet om jag inte gillade henne bättre innan dess, när hon fick vara kaxig och självsäker och gäckande. Samt frikostig med att slänga porslinsprydnadssaker på de som misshagade henne.

Eftersom Destry Rides Again är en tidig Western innehåller den de typiska comic relief-rollerna i form av Wash och den hunsade äkta maken Boris. Ni vet, de där som inte känner till att det finns ett begrepp som heter överspel och som inte kan visa att de blir överraskade utan att hoppa fem meter rakt upp i luften. Vid sidan av dem framstår Stewart med sin typiskt släpiga aw shucks-stil som extremt avslappnad men det är här, blott fyra år efter hans första filmroll, ändå helt uppenbart att han är en skådis av rang (om än en extremt mager sådan.)

Jag måste erkänna att det rätt utflippade slutet blev lite av en överraskning, men även den en positiv sådan. På det hela taget en charmig Western som åtminstone av Blazing Saddles att döma tillhör den etablerade kanon.