Unforgivenalt. titel: De skoningslösa

Little Bill Daggett är ingen dålig karl. Han är bara en före detta revolverman som i egenskap av sheriff vill ha lite lugn och ro i sin stad. Inte är det då så underligt att han är beredd att se lite mellan fingrarna när det handlar om att utmäta straff till de två kopojkarna? Allt de gjorde var ju ändå att skära sönder en hora… Men visst, hon kan ju inte längre jobba, så en viss kompensation (en sex, sju hästar borde räcka) är förstås bordellägaren Skinny berättigad till.

Gruppen av arbetande kvinnor med den stridbara Strawberry Alice i spetsen håller av naturliga skäl inte med. De vill en öga för öga-hämnd och sedan lite till. Hade det här varit en helt annan typ av film hade de kanske börjat träna prickskytte på egen hand i oändliga träningsmontage.

Men nu handlar Unforgiven inte primärt om hur det Vilda Västerns kvinnor försöker hävda sin rätt att inte jämställas med egendom som hästar, utan om åldrade revolvermän. Istället för att träna prickskytte samlar hororna alltså ihop pengar till en sjuhelvetes belöning för vem som än kan tänka sig att ta livet av de två cowboyerna.

Little Bill får bråda dagar där i Big Whiskey för att jaga bort alla lycksökare som flockas från när och fjärran, lockade av kvinnornas tusen dollar. Till slut återstår bara den unge hetsporren Schofield Kid samt hans motvilliga följeslagare William Munny och Ned Logan.

Will Munny spelas av Clint Eastwood och enligt Wikipedia ska den gamle Western-skådisen ha legat ett bra tag på manuset till Unforgiven. Detta för att själv uppnå en ålder när han på ett trovärdigt sätt skulle kunna gestalta den slitne Will och samtidigt se till att filmen blev den sista Western han gjorde. Och visst är det svårt att se den som något annat än ett bokslut över både en karriär, en persona och en genre.

Ungdomens och oerfarenhetens naiva fascination över obönhörliga män vilka drar snabbt som blixten och dödar utan misskund får uttryckas av Jaimz Woolvetts Schofield Kid som inte alls kan förstå Will och Neds motvilja till sitt yrkesval samt författaren W.W. Duchamp, spelad av Saul Rubineck, som är ute efter att skriva spektakulära och bloddrypande pulphistorier.

Och visst, på avstånd verkar förstås tysta och skoningslösa typer som Clintans egen och ofta anonyme ponchobeklädde gunslinger stencoola. Vad Unforgiven gör ett bra jobb med att visa är att dessa män sällan helt undslipper sina tidigare gärningar, de som överlever tillräckligt länge blir märkta av dem. Det antyds dessutom att enda sättet för Will att vara just så coolt skoningslös när det begav sig var att konstant supa sig mer eller mindre redlöst berusad. För Will själv är det redan för sent, i sina feberhallucinationer kommer han aldrig ifrån bilderna av maskstungna lik, men kanske kan han se till att den unge Kid inte kommer att vandra samma obarmhärtiga väg som han själv.

I just det här perspektivet tycker jag att den svenska titeln blir fullkomligt missvisande. Filmens poäng är ju som den amerikanska motsvarigheten antyder, att det Will ägnat större delen av sitt liv åt är fullkomligt oförlåtligt (något som han själv är fullt medveten om). Medan den svenska titeln snarare signalerar att här kommer det minsann att vankas nonchalant och häftigt pang-pang.

Clintan hade redan en hel del jack i kolven på regissörsrevolvern när han gjorde Unforgiven och har under årens lopp karvat ut ett ansenligt antal fler. Inte sällan har de som kommit under 90-talet och framåt handlat om äldre män som har anledning att se tillbaka på ett liv som märkt dem på ett eller annat sätt. Inte sällan utgörs den här märkningen av krig eller död i olika former. Jag kan tycka att det skulle vara synd om alla de relativiserande och nyanserande ansatserna skulle rundas av med American Sniper. Å andra sidan, hade Chris Kyle fått förmånen att bli lika gammal som Will Munny hade American Sniper kanske delat fler likheter med Unforgiven?

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser