Unforgiven (1992)

Unforgivenalt. titel: De skoningslösa

Little Bill Daggett är ingen dålig karl. Han är bara en före detta revolverman som i egenskap av sheriff vill ha lite lugn och ro i sin stad. Inte är det då så underligt att han är beredd att se lite mellan fingrarna när det handlar om att utmäta straff till de två kopojkarna? Allt de gjorde var ju ändå att skära sönder en hora… Men visst, hon kan ju inte längre jobba, så en viss kompensation (en sex, sju hästar borde räcka) är förstås bordellägaren Skinny berättigad till.

Gruppen av arbetande kvinnor med den stridbara Strawberry Alice i spetsen håller av naturliga skäl inte med. De vill en öga för öga-hämnd och sedan lite till. Hade det här varit en helt annan typ av film hade de kanske börjat träna prickskytte på egen hand i oändliga träningsmontage.

Men nu handlar Unforgiven inte primärt om hur det Vilda Västerns kvinnor försöker hävda sin rätt att inte jämställas med egendom som hästar, utan om åldrade revolvermän. Istället för att träna prickskytte samlar hororna alltså ihop pengar till en sjuhelvetes belöning för vem som än kan tänka sig att ta livet av de två cowboyerna.

Little Bill får bråda dagar där i Big Whiskey för att jaga bort alla lycksökare som flockas från när och fjärran, lockade av kvinnornas tusen dollar. Till slut återstår bara den unge hetsporren Schofield Kid samt hans motvilliga följeslagare William Munny och Ned Logan.

Will Munny spelas av Clint Eastwood och enligt Wikipedia ska den gamle Western-skådisen ha legat ett bra tag på manuset till Unforgiven. Detta för att själv uppnå en ålder när han på ett trovärdigt sätt skulle kunna gestalta den slitne Will och samtidigt se till att filmen blev den sista Western han gjorde. Och visst är det svårt att se den som något annat än ett bokslut över både en karriär, en persona och en genre.

Ungdomens och oerfarenhetens naiva fascination över obönhörliga män vilka drar snabbt som blixten och dödar utan misskund får uttryckas av Jaimz Woolvetts Schofield Kid som inte alls kan förstå Will och Neds motvilja till sitt yrkesval samt författaren W.W. Duchamp, spelad av Saul Rubineck, som är ute efter att skriva spektakulära och bloddrypande pulphistorier.

Och visst, på avstånd verkar förstås tysta och skoningslösa typer som Clintans egen och ofta anonyme ponchobeklädde gunslinger stencoola. Vad Unforgiven gör ett bra jobb med att visa är att dessa män sällan helt undslipper sina tidigare gärningar, de som överlever tillräckligt länge blir märkta av dem. Det antyds dessutom att enda sättet för Will att vara just så coolt skoningslös när det begav sig var att konstant supa sig mer eller mindre redlöst berusad. För Will själv är det redan för sent, i sina feberhallucinationer kommer han aldrig ifrån bilderna av maskstungna lik, men kanske kan han se till att den unge Kid inte kommer att vandra samma obarmhärtiga väg som han själv.

I just det här perspektivet tycker jag att den svenska titeln blir fullkomligt missvisande. Filmens poäng är ju som den amerikanska motsvarigheten antyder, att det Will ägnat större delen av sitt liv åt är fullkomligt oförlåtligt (något som han själv är fullt medveten om). Medan den svenska titeln snarare signalerar att här kommer det minsann att vankas nonchalant och häftigt pang-pang.

Clintan hade redan en hel del jack i kolven på regissörsrevolvern när han gjorde Unforgiven och har under årens lopp karvat ut ett ansenligt antal fler. Inte sällan har de som kommit under 90-talet och framåt handlat om äldre män som har anledning att se tillbaka på ett liv som märkt dem på ett eller annat sätt. Inte sällan utgörs den här märkningen av krig eller död i olika former. Jag kan tycka att det skulle vara synd om alla de relativiserande och nyanserande ansatserna skulle rundas av med American Sniper. Å andra sidan, hade Chris Kyle fått förmånen att bli lika gammal som Will Munny hade American Sniper kanske delat fler likheter med Unforgiven?

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

13 reaktioner till “Unforgiven (1992)”

  1. Var det svårt att sätta betyg? Det står 5 högst upp men 4 stjärnor längts ner. Själv hade jag gett den 5.
    Det mest fascinerande med Clint Eastwoods filmskapande är att han hela tiden har fört en dialog med sig själv och sin status som hårdkokt hjälte. I alla fall så långt tillbaka som i Don Siegels Coogans bluff (1968). Ibland genom ironi, ibland, som i Unforgiven, genom metakritik och tragedi. Mitten av 70-talet och första halvan av 90-talet var nog hans formtoppar. (The Outlaw Josey Wales, High Plains Drifter, The Gauntlet, Breezy på 70-talet, A Perfect World, Unforgiven och Bridges of Madison County på 90-talet.)

  2. Ojoj härliga tider när det vankas western på nån av bloggarna!
    I min bok är ju detta. precis som vi båda tycks eniga om, en rejält bokslut av Eastwood vs Westernfimen.

    En mörk drapa. Men icke desto mindre underhållande! 🙂

  3. Oj, en femma! Eller fyra?

    Jag undrar om den svenska titeln hänger ihop med att man i Sverige kallade QT:s Reservoir Dogs för ”De hänsynslösa” (också det en dålig titel) så då passade ”De skoningslösa” bra. Om man nu ska översätta hade det väl räckt med Oförlåten… men det antyder ju inget pang-pang.

  4. Och just det, jag kan inte säga att jag har sett Unforgiven. Om jag har sett den så var det evigheter sen, och jag blandar ihop den med Pale Rider.

  5. Det var ett tag sedan jag såg den här, men jag håller helt med i din recension. Jag gillar också att den mänskliga aspekten av att vara en hårding framhävs ordentligt, ingen förblir oberörd av en massa elände.

  6. @Fredrik: Tack för skarpa ögon, det var såklart ett misstag. Ja, Clintan har väl i princip alltid med någon form av mer eller mindre biografisk roll eftersom han dessutom oftast spelar i sina egna filmer. Hur tolkar du Changeling i det avseendet? Har sett mkt få av 70-talsfilmerna och av 90-talarna är nog den här som jag tycker bäst om. Inget jättefan av broarna.

    @Steffo: Mycket underhållande. Den borde ha varit en rejäl överraskning när det begav sig där i början på 90-talet.

    @Jojjenito: Jag är bortskämd med skarpögda läsare 🙂 En fyra skulle det vara. Kan mycket väl finnas någon mer eller mindre logisk koppling till Reservoir Dogs-titeln. The movie business moves in mysterious ways…

  7. Var ett tag sedan men har trots allt sett filmen åtminstone två ggr. Gillar den mkt och filmen är nog en av Eastwoods bästa. Det märkliga med Eastwood är att han ofta förknippas med att vara en actionhjälte men de flesta filmer han regisserat har varit ganska stillsamma men med inslag av våld. Så även denna. American sniper har jag av förståeliga skäl inte sett – den finns inte på ”att se” kartan – man får hoppas karln hinner klämma ur sig en till film innan det blir dags att ikläda sig träfracken.

  8. @Magnus: Även stenhårda cowboys kan behöva gråta ibland 🙂

    @Filmitch: Men är inte Clintan fortfarande lika med sin hårdkokta filmpersona för många? Tror han förknippas mer med Dirty Harry än Changeling om vi säger så.

  9. Precis och det är just den biten som är iofs förståelig men dock lite märklig. Som skådis var han mer i actiongenren men som regissör är det av mer blandad kompott. Det skiljer en hel del mellan regissören Eastwood och skådisen Eastwood.

  10. @Filmitch: Det är ändå rätt kul att han vågat ”avvika” så pass mycket, det är nog inte alla som skulle klarat det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: