Les MiserablesDen unga Cosette förstås inte alls varför hennes älskade fosterfar Jean blir så in i märgen rädd för besöket från polisinspektören Javert. Kanske borde hon själv ha blivit lite mer rädd eftersom Javert är på plats för att skvallra på henne själv och den kärlekshistoria hon har inlett med den sköne men radikale Marius Pontmercy?

Hur ska Cosette kunna veta att Jean är en gammal straffånge som en gång för länge sedan slapp undan Javerts lagliga långa arm och som därför blivit inspektörens ärkefiende? Särskilt som Jean under en period försökte undkomma sitt rättmätiga straff genom att bli borgmästare i staden Vigau. Det var där han träffade Cosettes mor Fantine och lovade den döende kvinnan att han skulle ta hand om hennes älskade dotter.

Det saknas verkligen inte skådisdragplåster i denna filmatisering av Victor Hugos klassiker: Liam Neeson som Jean Valjean, Geoffrey Rush som Javert, Uma Thurman som Fantine och Claire Danes som Cosette. Billie August håller i regitaktpinnen. Adaptionen har förkortat mastodontverket rätt rejält men tar egentligen inga turer som inte funkar rent berättelsemässigt. Miljöerna är genomarbetade och trovärdiga, från en liten fransk landsbygdsstad med tegelindustri till det tidiga 1800-talets Paris.

Och ändå blir det aldrig mer än fullkomligt mördande tråkigt. Stackars Basil Poledouris vräker på med känslosam musik vid rätt tillfällen men filmen är ändå lika trist som att deklrarera på en egentligen ledig lördagseftermiddag. Geoffrey Rush får ibland till en fantasieggande fladdermusgestalt med sin Javert i svart rock och hög hatt men det är också allt.

Jag vet fan inte vad mer jag kan säga om den här adaptionen än: se den inte!

star_full 2

Annonser