New York. Denna mytomspunna och hett eftertraktade stad, inte minst på film. Hur många har inte önskat att de likt King Kong kunde inta Empire State Building, slinka in på Sals pizzeria i Brooklyn, se The Sorrow and the Pity eller streaka i tighty-whiteys och sockar över Times Square? Det är en stad som för oss utomstående blivit till ett luftslott, snarare än en verklig stad. Ibland skulle jag önska att det gjordes fler filmer en film som behandlar New York lika prosaiskt som, säg, Kansas City, Wichita Falls eller Knoxville. Eller varför inte Åmål?
Det är dock inte fallet i Noah Baumbachs senaste alster Mistress America med frugan Greta Gerwig i en av rollerna. Tracy ny på det anrika Barnard College och hon vill väldigt gärna ta del av alla kulturella höjdpunkter som tänkas kan. Men collegeupplevelsen blir inte den fantastiska förlösning Tracy fantiserat om. Istället har hon svårt att hitta folk att umgås med och på litteraturklassernas gruppdiskussioner verkar de andra studenterna inte alls vara på den aspirerande författaren Tracys nivå (kanske en anledning till att hon har svårt att hitta sällskap?).
I ren desperation ringer hon Brooke, en bekant så avlägsen att hon i det längsta dragit sig för att höra av sig. Brooke är emellertid en entusiastisk och överväldigande personlighet som för en kväll inte alls har något emot att inkludera Tracy i sitt till synes perfekta New York-liv. Tracys blir indragen i en virvelvind av obskyra undergroundspelningar, hippa fester och spännande personer. Efter att ha övernattat i Brookes coola (och givetvis enorma) lagerlokalslägenhet vill Tracy inte gärna släppa taget och fortsätter att spaniellikt följa efter Brooke på spinningpass och investerarmöten för restaurangen som Brooke planerar att öppna.
Kanske är det Tracys berättarröst, kanske är det det faktum att vi får följa henne på den första collegeterminen, men jag har svårt att inte se kopplingarna mellan Mistress America, typ hundratusen andra collegebeskrivningar samt filmer som Breakfast at Tiffany’s och The Great Gatsby. Genom Tracys ögon får tittarna både uppleva plågan i krossade collegeförväntningar och fascinationen inför den naturkraft som är Brooke. Redan inledningsvis har Tracy gjort klart att Brooke absolut är en person som man skulle kunna ifrågasätta, men varför göra det när det är så mycket mer underhållande att hänga med på färden?
Brooke är alltså den där klassiska figuren som inledningsvis tycks osårbar, en superhjälte, ett ouppnåeligt ideal – sorglös, stark och full av självförtroende. Tills dess att man inser att det där självförtroendet springer ur en oförmåga att se verkligheten för vad den är. Och när verkligheten blir allt för påträngande sviktar också styrkan. Livlighet och joie de vivre skrumpnar ihop och förvandlas istället till hysteri och desperation.
Så även om huvudpersonen i Mistress America heter Tracy, på samma sätt som huvudpersonen i The Great Gatsby heter Nick, ligger mycket fokus på Brooke/Gatsby (fråga bara titel- och affischmakarna). De blir några slags katalysatorer i berättarnas uppväxtresa, personer(ligheter) som får Tracy/Nick att efter bekantskapen ha transformerats till någon annan. För Tracys del handlar det om att börja ta itu med sitt liv och ta egna initiativ istället för att bara flyta med.
Det knepiga är att jag inte vet vad jag tycker om Mistress America. Nä, det där var inte riktigt sant. Jag vet nog vad jag tycker, det känns bara lite skämmigt att behöva erkänna att det jag tycker kan sammanfattas i ett ”meh”. Mycket hade jag förväntat mig från mr. Baumbach men inte något som jag skulle vilja kalla för en ”lättsam bagatell”. Å ena sidan hade jag en en oväntat trevlig stund när jag såg Mistress America. Å andra sidan: när jag ska försöka dra mig filmen till minnes bara ett par timmar senare är det ganska tomt (alla vitsiga kommentarer om att det sannolikt är sakernas naturliga tillstånd bjussar jag på).
Det som finns kvar är det jag redan poängterat, en slags kombo mellan den där collegefilmen som det känns som om jag redan sett och The Great Gatsby. Välspelat och rätt underhållande men samtidigt förvånansvärt lättglömt. Parallellt med filmens händelseutveckling skriver Tracy på en novell och av de fragment publiken får sig till del genom hennes berättarröst får jag känslan av att jag nog skulle uppskatta den mer än själva filmen.
Men kanske det finns större Baumbach-fans bland de andra filmspanarna?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Movies-Noir
Har du inte sett den?
Rörliga bilder och tryckta ord 
Intressant att se det som en modern hipster-Gatsby. Särskilt när vi fått en Jay-Z-Gatsby som en annan modern variant på en historia som är integrerad i den amerikanska folksjälen. Också fint att se Holly Golightly-arvet i Gerwigs roll. Det är inte någon dum litterär grund att utgå från.
Jag håller med dig om att det var svårt att skriva om filmen (som du skrev i mejlet). Filmens finurligheter smälte bort efter några dagar, men jag var verkligen inne i den under filmens gång. Enda gången jag ”föll ur” filmbubblan var i huset, där det nästan blev farsartat, eller väldigt uppenbart skrivet manus. Bra manus i övrigt dock.
@Carl: Det finns absolut sämre grunder.
@Cecilia: Japp, den var mycket välskriven. Och ändå lättglömd. Hmmm, ett mysterium 🙂
Jag har precis samma upplevelse. Den försvann ganska snabbt, typ när vi lämnade Vapiano. Men jag tvingade mig att komma ihåg några scener och orkade betyget upp till en trea i alla fall. Men för mig fanns nåt hipsterkonstlat över filmen. Jag vet inte, det är nåt med dialogen, nåt metaelement eller så. Nåväl.
Håller med om Gatsby-liknelsen.
@Jojjenito: Den kanske försvann i konversationen? Med tanke på att Carl är den som verkar ha haft bäst intryck av den…
@Sofia: Och Henke sa inte så mycket om den där på Vapiano, eller hur? 😉
Men det kan vara så, när man väl har diskuterat den så är den borta.
För egen del tycker jag Jojje beskrev filmen väldigt bra i kommentaren här ovan, ”hipsterkonstlat”. Det känns som att alla Baumbachs filmer är såna och antingen gillar man det som tusan eller tycker det är lite mer njaaaa….sådär liksom. Och jag hamnar mer i njaaaaa-facket, lite som du. Det är liksom inte filmer som fastnar.
Vi läser nog in olika saker i filmen. Tracy ser efter ett tag igenom Brooke, men hon väljer inte mellan att ifrågasätta eller ”hänga med på färden”. Hon väljer båda. Ifrågasättandet görs i hennes skrivande som vi får ta del av via hennes V.O. Någonstans mitt i filmen går Tracy från valpliknande beundran till ett mer journalistiskt betraktande. Hon får chansen att bli ”en fluga på väggen” och se Brookes liv på nära håll, och hon tar den. Samtidigt går Baumbach/Gerwig inte i fällan och gör Tracy och Brooke till dödsfiender pga Tracys ”svek”. De låter deras relation bli med komplex än så.
Till skillnad från flera av er (enligt kommentarerna ovan) har jag filmen färsk i RAM-minnet. Inte så att jag kommer ihåg alla repliker, de var för många och det gick för snabbt, men jag kommer ihåg feelingen och mycket av det jag gillade helt klart. Detta var något av en favoritfilm hos mig.
Och nu över till några nitty-picky frågor… Hur tänkte du när du beskrev Brooke som en avlägsen bekant? Nja, Tracy hade ju aldrig träffat Brooke. Är man en avlägsen bekant om en frånskilda föräldrar ska gifta sig? Jag använder inte ordet bekant på det sättet. Blivande styvsystrar som aldrig träffats.
Sen undrar jag vad du menar med krossade collegeförväntningar. Menade du det att Tracy inte fann sin plats inledningsvis? I din text får jag vibben av att hela hennes collegeupplevelse skulle blivit dålig. Jag tycker slutet indikerar motsatsen. Alla har ju en personlig resa för att hitta rätt i den nya miljön, vi fick se Tracys.
@Fiffi: Håller med. På så sätt påminns jag lite om Jarmusch — allt är så fruktansvärt medvetet hela tiden.
@Henke: Oj, vilken matig kommentar — tack! Och det är ju jättekul att den slog an en sådan ton hos dig. Skillnaden tror jag nog är att du inte bara minns en feeling för filmen utan att du fick en känsla för den som du har med dig efter eftertexterna slutat rulla.
”Avlägsen bekant” blev en kompromiss eftersom jag inte ville beskriva hela nästan-styvsyster-relationen, men visst hundraprocentigt korrekt är den inte. Och när det gäller collegeförväntningar gav jag i så fall fel intryck i texten om det låter som att college för evigt är förstört för Tracy. Däremot upplevde jag väldigt tydligt att hon kommer till Barnard med väldigt stora förhoppningar om gemenskap och intellektuellt utbyte, vilka inte infrias.
@Sofia: jo, och den första tidens förvirring på college (eller i mitt fall universitetet) var mitt i prick. Jag hade inte ens någonstans att bo de två första veckorna i Uppsala utan fick sova på soffan hos en äldre studerande… Det var en galen tid och långt från den idealiserade drömmen om de högre studierna, men det blev bra som attans till slut… 😀
@Henke: Samma här, jag kom in som reserv i sista sekunden och hade säkert boende för en veckas tid när jag åkte upp till Umeå. Men sådant brukar ju lösa sig i slutänden…