Mistress AmericaNew York. Denna mytomspunna och hett eftertraktade stad, inte minst på film. Hur många har inte önskat att de likt King Kong kunde inta Empire State Building, slinka in på Sals pizzeria i Brooklyn, se The Sorrow and the Pity eller streaka i tighty-whiteys och sockar över Times Square? Det är en stad som för oss utomstående blivit till ett luftslott, snarare än en verklig stad. Ibland skulle jag önska att det gjordes fler filmer en film som behandlar New York lika prosaiskt som, säg, Kansas City, Wichita Falls eller Knoxville. Eller varför inte Åmål?

Det är dock inte fallet i Noah Baumbachs senaste alster Mistress America med frugan Greta Gerwig i en av rollerna. Tracy ny på det anrika Barnard College och hon vill väldigt gärna ta del av alla kulturella höjdpunkter som tänkas kan. Men collegeupplevelsen blir inte den fantastiska förlösning Tracy fantiserat om. Istället har hon svårt att hitta folk att umgås med och på litteraturklassernas gruppdiskussioner verkar de andra studenterna inte alls vara på den aspirerande författaren Tracys nivå (kanske en anledning till att hon har svårt att hitta sällskap?).

I ren desperation ringer hon Brooke, en bekant så avlägsen att hon i det längsta dragit sig för att höra av sig. Brooke är emellertid en entusiastisk och överväldigande personlighet som för en kväll inte alls har något emot att inkludera Tracy i sitt till synes perfekta New York-liv. Tracys blir indragen i en virvelvind av obskyra undergroundspelningar, hippa fester och spännande personer. Efter att ha övernattat i Brookes coola (och givetvis enorma) lagerlokalslägenhet vill Tracy inte gärna släppa taget och fortsätter att spaniellikt följa efter Brooke på spinningpass och investerarmöten för restaurangen som Brooke planerar att öppna.

Kanske är det Tracys berättarröst, kanske är det det faktum att vi får följa henne på den första collegeterminen, men jag har svårt att inte se kopplingarna mellan Mistress America, typ hundratusen andra collegebeskrivningar samt filmer som Breakfast at Tiffany’s och The Great Gatsby. Genom Tracys ögon får tittarna både uppleva plågan i krossade collegeförväntningar och fascinationen inför den naturkraft som är Brooke. Redan inledningsvis har Tracy gjort klart att Brooke absolut är en person som man skulle kunna ifrågasätta, men varför göra det när det är så mycket mer underhållande att hänga med på färden?

Brooke är alltså den där klassiska figuren som inledningsvis tycks osårbar, en superhjälte, ett ouppnåeligt ideal – sorglös, stark och full av självförtroende. Tills dess att man inser att det där självförtroendet springer ur en oförmåga att se verkligheten för vad den är. Och när verkligheten blir allt för påträngande sviktar också styrkan. Livlighet och joie de vivre skrumpnar ihop och förvandlas istället till hysteri och desperation.

Så även om huvudpersonen i Mistress America heter Tracy, på samma sätt som huvudpersonen i The Great Gatsby heter Nick, ligger mycket fokus på Brooke/Gatsby (fråga bara titel- och affischmakarna). De blir några slags katalysatorer i berättarnas uppväxtresa, personer(ligheter) som får Tracy/Nick att efter bekantskapen ha transformerats till någon annan. För Tracys del handlar det om att börja ta itu med sitt liv och ta egna initiativ istället för att bara flyta med.

Det knepiga är att jag inte vet vad jag tycker om Mistress America. Nä, det där var inte riktigt sant. Jag vet nog vad jag tycker, det känns bara lite skämmigt att behöva erkänna att det jag tycker kan sammanfattas i ett ”meh”. Mycket hade jag förväntat mig från mr. Baumbach men inte något som jag skulle vilja kalla för en ”lättsam bagatell”. Å ena sidan hade jag en en oväntat trevlig stund när jag såg Mistress America. Å andra sidan: när jag ska försöka dra mig filmen till minnes bara ett par timmar senare är det ganska tomt (alla vitsiga kommentarer om att det sannolikt är sakernas naturliga tillstånd bjussar jag på).

Det som finns kvar är det jag redan poängterat, en slags kombo mellan den där collegefilmen som det känns som om jag redan sett och The Great Gatsby. Välspelat och rätt underhållande men samtidigt förvånansvärt lättglömt. Parallellt med filmens händelseutveckling skriver Tracy på en novell och av de fragment publiken får sig till del genom hennes berättarröst får jag känslan av att jag nog skulle uppskatta den mer än själva filmen.

star_full 2star_full 2star_half_full

Men kanske det finns större Baumbach-fans bland de andra filmspanarna?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Movies-Noir
Har du inte sett den?

Annonser