The Magnificent Seven (1960)

alt. titel: 7 vågade livet

Det ÄR ändå något speciellt med röda förtexter som stavar fram det ena namnet kändare än det andra – de signalerar ett överflöd och att nu jäklar är det mastodontfilm som gäller. Om än inte alltid rent tidsmässigt.

Efter min månad med Kurosawa kändes det självklart att också besöka regissörens bonuseffekter som exempelvis denna remake av De sju samurajerna. Tyvärr lät jag det gå lite för lång tid innan jag kastade mig över The Magnificent Seven, jag kände att jag skulle vilja fräscha upp originalet först och då satte ju ren speltid vissa käppar i hjulet. Men nu hade det blivit dags och äntligen skulle jag få se hur Kurosawas amerikanskinspirerade film blivit när den så att säga återkommit till hemlandet.

Upptakten är i princip densamma – den elake banditen Calvera förkunnar att han snart kommer att råna den lilla byn på (nästan) allt de äger och har. Möjligen lite övertydligt förklarar han och byborna också för oss tittare att rövargänget alltid lämnar kvar så mycket att byborna kan överleva och fortsätta bruka sin jord tills dess att det är dags att skörda. I flera bemärkelser…

Av icke uttalad anledning känner byborna att det den här gången är dags att agera (”We must do something!”) istället för att bara gå och vänta på dråpslaget som tuppkycklingar i en äggfabrik. Byäldsten råder dem att gå till närmaste stad och försöka köpa vapen för de ynka slantar de kan skrapa ihop och sedan lära sig att bli så pass bra skyttar att de kan besegra Calvera när han återkommer. Som sagt inte helt klart varför rådet kommer just nu och inte för flera år sedan, men, men…

Nåvälan, på plats i staden ser de tre utsända bönderna med förundran på hur revolvermännen Chris och Vin utan krav på egen vinning riskerar livet för att fixa en begravning för en död indian. Kanske skulle dessa män (”Nowadays, men are cheaper than guns”) även vara villiga att riskera livet för $20 och en utsjasad bondby? Efter vissa om och men rider tre bönder, sex revolvermän och en yngling med gunslingerambitioner mot byn.

Eftersom jag nu hade samurajfilmen i färskt minne samtidigt som jag inte är särskilt väl bevandrad i Westerngenren såg jag The Magnificent Seven främst ur ett remake-perspektiv, försökte notera skillnader och likheter. Som att även om filmerna innehåller sju samurajer med svärd och sju revolvermän med pickadoller har de inte satt likhetstecken mellan sina respektive personligheter. Chris är i och för sig helt uppenbart motorn Kambei men Yul Brynner intar en mycket mer central plats i gänget och historien än Takashi Shimura. Ålderskillnaden gör också att Chris inte riktigt har den där trygga visheten som Kambei hade. (Miniatyrrant: alltså, vad är Chris för namn på en cowboy?!)

Steve McQueens Vin får däremot dubblera lite som både muntergöken Gorōbei och Kambeis högra hand Shichirōji. Jag tycker att han gör det bra och buddykänslan mellan Chris och Vin sitter som ett välplacerat skott i motståndarens revolverhand. Bara introduktionen dem emellan, där det räcker med ett korthugget ”Dodge” respektive ”Tombstone” för att både de och vi i publiken ska veta exakt vad som gäller, är härlig. Just buddykänsla upplever jag är en typisk grej för just amerikansk film och ett element som remaken faktiskt gör bätte än originalet. Samurajerna är kompanjoner och kamrater, men de är inte buddys.

Den unge spolingen Chico får också dubblera och jag kan tycka att det på det hela taget var ett rätt självklart val att att slå ihop den oerfarne Katsushirō med spelvinken (och, icke att förglömma, bondsonen) Kikuchiyo. Att sedan Tysklands svar på James Dean, Horst Buchholz (nej, jag skämtar inte…), inte riiiiiktigt når upp till Toshiro Mifunes nivå är knappast förvånande. Men det gör förstås att rollen som sådan tappar avsevärd nyansering. Nu blir han mest bara en pretty boy som får äran av att bistå filmens tydligaste Personliga Insikt. Plus att agera ut en exakt lika menlös kärlekshistoria som i originalet även om kvinnan för den här dagen heter Petra istället för Shino och inte behövt klippa av sina blanksvarta flätor.

Men även Charles Bronsons Bernardo O’Rielly får låna arvsmässiga drag av Kikuchiyo. Tyvärr blir enda sättet för honom att skaffa sig en roll i filmen att befrända sig med tre försigkomna gossar och det vet vi ju hur det brukar bli med barn på film… Ascoole Brit i form av James Coburn är ascoole Kyūzō rakt av och jag har absolut inget att invända på den punkten.

Men sammanslagningarna gör ju att det blir ett par revolvermän över och det är kanske här det börjar svaja lite. Dels har vi den penningsugne Harry Luck som till slut (förstås) ändå gör Det Rätta, dels den elegante Lee som till slut (förstås) lyckas återta sitt förlorade mod. Det finns helt enkelt inte tid för de här två att utveckla sina personligheter och bakgrunder varför deras bekymmer känns inkastade lite från vänster (eller höger, take your pick).

Att påpeka att The Magnificent Seven inte fixar samma utveckling av och känsla för både historia och personer som De sju samurajerna behöver kanske inte sägas. Det hade jag inte heller förväntat mig, om inte annat räcker det ju med att titta på skillnaden i spelminutrar (207 mot 128) för att inse att The Magnificent Seven tvingas lägga krutet (heh…) på väsentligheterna. Men det går heller inte att komma ifrån att jag känner mer för samurajernas ödesmättade stämning än kåbåjsarnas hejsan-svejsan-dito. I slutet repeteras slutsatsen att det alltid är bönderna som vinner, men av den sorg och resignation som scenen laddas med i ett svartvitt 1500-tals-Japan märker jag inte mycket i ett technicolor 1800-tals-Vilda Västern.

Genom en del sniderier på själva historien blir revolvergänget också betydligt mer hjältemodiga och ärofulla medan bönderna betydligt mer fega och jag vet inte riktigt vad jag tycker om den vändningen. En stor del av själva poängen med Kuroswas historia upplever jag är just det faktum att de två grupperna – de uthyrda svärden och bönderna – vilka tidigare inte sällan stått på olika sidor i konflikten lär sig att respektera varandra och samarbeta.

Som fristående film var The Magnificent Seven en trevlig bekantskap, ett härligt äventyr med sköna cowboys. Men som remake står den sig slätt mot originalet. Kurosawa still rules…

Inlägget är på förekommen anledning från bloggen Kulturella preferenser som kör ett Steve McQueen-tema just nu. Vad de fantastiska sju fick för omdöme kan ni läsa här.