Blade (1998)

Den där killen som lät sig lockas med av Traci Lords tänker sig nog för både en och två gånger i fortsättningen innan han följer med in på en nattklubb vars entré går genom ett slakteri, oavsett hur cool den verkar. Lyckligtvis för honom dyker den fruktade vampyr(jägaren) Blade upp med silverpålar och sitt pålitliga svärd.

Tyvärr får Blade inte möjlighet att avsluta sitt värv innan polisen dyker upp och därför transporteras vampyren Quinn till patologen där han får chans att bita både en och två läkare innan Blade dyker upp (igen). Den killen har samma förmåga att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt som ett lejon som kan lukta sig till extrapriser på utgången köttfärs på ICA.

Av outgrundliga anledningar tar Blade hand om snyggisläkaren Karen och lämnar klängige tråkläkaren Curtis till sitt öde. Av vampyrjägarpartnern Abraham Van H…Whistler får Karen veta att Blade vampyrsmittades innan han ens var född och därför har han kunnat anamma alla vampyrernas fördelar men nästan inga av deras nackdelar. På grund av sin förmåga att motstå solljus har han fått epitetet Daywalker.

Blade och Whistler har nu luskat rätt på att det är oro i vampyrleden. Det är upprorsmakaren Deacon Frost som utmanar hävdvunna traditioner och uråldriga ättelängder för att själv kunna ta makten. Genom en profetia vill han försöka åkalla blodguden La Magra.

Det vimlar inte direkt av svarta vampyrer i populärkulturen. Blaxploitationgenren berikades 1972 med filmen Blackula där den afrikanske prinsen Mamuwalde söker greve Draculas hjälp att bekämpa slavhandeln. Filmens titel kanske ger en hint om vad Dracula kunde tänka sig att hjälpa till med…

Men en barriär var riven och bara ett år senare var det dags för Marvel att skapa en nisch för superhjälten Blade. Det skulle, som synes, dock dröja ytterligare mer än tjugo år innan Blade fick ta steget från de tecknade sidorna och in i filmens värld (det var också först då han blev en ”Daywalker”).

Ingen som upplevde 90-talet kan ha undgått att åtminstone ha hört namnet Wesley Snipes. Hans ultracoola uppenbarelse gjorde honom till ett given gestaltare av såväl skurkar (Demolition Man) som orättvist anklagade hjältar (U.S. Marshals). Den korthuggna stilen kombinerat med imponerande fajtingkunskaper gjorde honom till rätt given Blade även om namn som Denzel Washington och Laurence Fishburne också ska ha legat på bordet.

Filmen om Blade har vid det här laget några år på nacken men håller fortfarande förvånansvärt bra kvalitet. Vad jag kan läsa mig till har man ändrat en hel del i både backstory och förhållanden jämfört med Marvel-serien men det är ändringar som skapar en väl sammanhållen historia. Vi får följa både Blade, Karen och Deacons maktkamp utan att det blir allt för rörigt. Den stora behållningen är dock varken Stephen Dorffs hånleende Deacon eller Snipes stenhårde dagsvandrare utan vampyrjägaren Whistler i form av Kris Kristofferson.

Jag upplever att Blade tack vare Marvelinfluenserna och Wesley Snipes är mer av en actionfilm än skräckdito. Ja, den är faktiskt rätt långt från en vampyrskräckis men icke desto mindre fortfarande rätt underhållande.

Effekter
Filmens effekter har överlevt hyfsat men visst syns det att den är från slutet av 90-talet. Från början var det tydligen meningen att La Magra skulle se ut som en flytande blodpropp (the horror!). Men det var en tanke som fick överges eftersom utseendet inte gick att fixa med den tidens datorkapacitet. Tyvärr har filmen ändå fått behålla något i den stilen med vampyrerna som blir skjutna med Karens antikoaguleringsvapen.

Coolhet
De elaka vampyrerna är inte det minsta coola även om både Stephen Dorff och hans blekblonda sidekick Arly Jover gör tappra försök att se överlägsna ut. Men om man räknar in Blade i den här kategorin skapas förstås däremot en avsevärd coolhetsfaktor. Jag menar, vem annars kan riva av klatchiga punchlines som ”Some motherfucker always tries to skate uphill”?!

Vampyrtyp
Återigen beror det lite på hur man räknar. Alla ”riktiga” vampyrer är förstås monstervampyrer medan Blade skulle kunna räknas som någon slags humanvariant. Han är förvisso inte på väg att förföra bleksiktiga tonåringar men kämpar hårt (med lite serumhjälp) för att bemästra sin vampyrtörst.

Penetration
Det tar i och för sig ett tag men mot slutet förekommer det frikostigt av den här varan. Dels ger sig Karen till Blade frivilligt när han behöver lite välbehövlig fajtingenergi eftersom hon kommit på ett sätt att genom genterapi bota vampyrism på ett litet kick. Och av hennes ansiktsuttryck att döma skulle hon säkert kunna tänka sig att bli vampyrbiten fler gånger…

Dels måste Blade hantera det faktum att hans mamma fortfarande lever i äkta vampyrstånd tillsammans med Deacon som därmed också måste ses som hans vampyrplastfarsa. Hennes attityd mot sin förlorade son är besvärande omoderlig och resultatet blir förstås en dysfynktionell familjepåle i bröstet.

Idag är sista dagen på den gemensamma Halloweenveckan med kollegorna Fiffis filmtajm och Filmitch men likt en obeveklig odöd greve fladdrar vampyrtemat vidare in i november. Fiffis filmtajm har stiftat närmare bekantskap med ”överspelet” Nic Cage men vad Filmitch har hittat på blir en spännande överraskning som vanligt.