The Fault in Our Stars (2014)

alt. titel: Förr eller senare exploderar jag

På förekommen anledning från Fiffis Filmtajm som för The Fault in Our Stars tagit in en gästbloggare. En gästbloggare som gillade filmen betydligt mer än jag och då tycker jag ändå inte att jag var särskilt tjurig med tanke på att jag och romantik i vanliga fall inte är a match made in heaven. Men för att parafrasera både Shakespeare och författaren John Green: ”The fault, dear Reader, lies perhaps not in the movie, but in myself?”

***

När man spenderat större delen av sin tonårstid med att göra sig beredd för döden är det kanske inte så konstigt om man blir lite deprimerad. När ens tonåriga dotter inte bara gör sig beredd på att dö utan också blir deprimerad är det kanske inte så konstigt att man som förälder försöker hitta något som kan göra dottern lite mindre deprimerad.

Som en stödgrupp för cancerpatienter, till exempel. En högst motvillig Hazel Grace Lancaster skjutsas av sin mamma iväg till stödgruppen som träffas i en kyrkkällare. Med sig har hon sin ständiga följeslagare syrgastuben eftersom hennes lungkapacitet lämnar en del övrigt att önska. I gruppens kommunikativa cirkel träffar Hazel dock Augustus Waters som med en gång blir intresserad av henne. Hazel själv förhåller sig lite avvaktande eftersom hon ser sig själv som en apterad handgranat som när som helst kan brisera dö och förstöra allt och alla i sin omgivning.

Det snyftades och snörvlades en hel del på Arbogas biograf den här kvällen. Och konstigt vore väl annars. The Fault in Our Stars är en film som för en gångs skull inte handlar om odödlig tonårskärlek, utan om dödlig sådan vilket naturligtvis är ännu sorgligare. Hazel behöver lära sig att våga leva medan Gus måste lära sig att nöja sig med att leva. Och medan deras kärlekshistoria är rar så det förslår behövs de mörkare stråken för att ge det hela lite välbehövlig tyngd.

The Fault in Our Stars bygger på en populär bok av John Green (vars något åbäkiga svenska titel också pryder filmen, sannolikt för att fansen ska hänga på) vilket per automatik innebär guidning av Hazels egen röst (jag gissar att boken är skriven i ett förstapersonsperspektiv). Jag har egentligen ingenting emot en berättarröst, däremot misstänter jag att historien antagligen blir fullödigare i sin skrivna form.

Vad filmen anbelangar upplever jag nämligen ett par avgörande scener som ogrundande, slutet blir utdraget, händelseförlopp konstruerade och den alldeles avgörande trippen till Amsterdam hade i filmens sammanhang egentligen lika gärna kunnat företas till vilken amerikansk stad som helst.

Jag tror också att särskilt karaktären Gus kan framstå som aningens mer trovärdig på boksidorna. Norskättade Ansel Elgort gör en bra rollinsats och det är inte hans fel att Gus är lite väl underbar: supercharmig, humoristisk, snäll, förstående och, förstås viktigast av allt, en person som älskar Hazel över allt annat. Kanske spelar det också in att de unga skådespelarna passerat sina tonår (om än med knapp marginal) för de känns lite för vuxna för att vara 17 och 18. Å andra sidan kan karaktärerna i sådana fall alltid spela ut cancer-kortet.

Trots de här invändningarna och trots att Ansel tydligen har modellat tycker jag ändå att både han och motspelerskan Shailene Woodley kändes befriande vanliga och de har ett fint samspel sinsemellan. Kanske har de tjänat på att bägge två var med i en annan film som också bygger på en populär bok – Divergent.

För att vara en romantisk film var The Fault in our Stars helt ok och för att vara en romantisk film om döende tonåringar var den förvånansvärt osliskig. Soundtracket kändes ultragenomtänkt även om jag sannolikt inte tillhör dess omedelbara målgrupp. Kanske är filmen till och med värd en titt bara för att höra Willem Defoes avdankande och försupne författare försöka uttala låttiteln ”Bomfalleralla”?