Mud (2012)

Kompisarna Ellis och Neckbone anländer till en båt som sitter fast uppe i ett träd och som de tänkt att ha som sin egen hemliga plats. Drömmaren Ellis drar kärleksfullt fingrarna över inredningen och suckar ”It’s perfect” medan cynikern (eller realisten om man så vill) Neckbone lika lycklig lokaliserar en hög porrtidningar.

Men det visar sig att båten redan är upptagen. Pojkarna träffar på Mud, en man som särskilt Ellis kan relatera till eftersom Mud är lika mycket en drömmare och idealist som han själv. Och det som bägge idealiserar är kärleken till Kvinnan. Ellis behöver förebilden i Muds djupa hängivenhet till sin ouppnåeliga Juniper eftersom hans egna föräldrar verkar ha tappt tron på evig kärlek. Nu lurar inte bara en skilsmässa vid horisonten, husbåten som familjen bor på tillhör Ellis mamma och om den försvinner, försvinner också faderns möjligheter till försörjning.

Saker och ting är emellertid inte helt enkla när det kommer till Mud. I sina omsorger om Juniper har han dödat en annan man och dennes släktingar törstar nu efter hämnd. Muds plan är att rusta upp trädbåten och likt en Fitzcarraldo på något sätt forsla den till vattnet för att sedan kunna lämna alla bekymmer bakom sig med sitt hjärtas kär. Ska han lyckas med det omöjliga (båten), likväl som det viktiga (Juniper)?

Kärnan i Mud är förstås Ellis coming-of-age-historia. Han försöker hantera föräldrarnas konflikt och fördriva demonerna genom att hjälpa Mud med hans kärleksbekymmer. Problemet är bara att den eviga kärlek som Ellis kämpar för egentligen är en illusion. Detsamma gäller förstås för Mud. På ett sätt skulle man kunna säga att de bägge två blir tvingade att växa upp och inse att man ibland måste acceptera sakernas tillstånd.

I både Ellis och Muds värld är kvinnor (eller åtminstone kärleken till kvinnor) inledningsvis något som ska sättas piedestal. Att kärleksomsorgerna inbegriper att kroppsligen skydda kvinnor oavsett om de har bett om det eller inte är lika självklart för dem bägge. När den kärleken inte besvaras blir förstås besvikelsen stor, bland annat är det till en början Ellis mamma som får bära hela skulden för familjens situation.

Muds uppstart med inåkningen över floden är enkel men hypnotisk och man sugs direkt in i filmen utan att en stavelse har yttrats. Men Mud är mer än bara en vacker och välberättad historia om uppväxt och kärlek. Historier blir ju aldrig mer välberättade än sina karaktärer och de skådespelare som är satta att gestalta dem. I Mud har vi nyanser och utveckling hos de förra som aldrig skulle ha framträtt om inte de senare gjort ett så fantastiskt jobb.

Birollsinnehavarna som spelar Ellis föräldrar, Neckbones farbror, Neckbone själv och Juniper – Ray McKinnon, Sarah Paulson, Michael Shannon, Jacob Lofland och Reese Witherspoon – bidrar alla till den grundläggande soliditeten i Mud. Men de får den här gången nöja sig med att tillhandahålla fundamentet som håller uppe den storartade konstruktion som skapas av Matthew McConaughey som Mud (hur i helsicke tänkte man när rollen var på väg att gå till Chris ”Captain Kirk” Pine?!) och Tye Sheridan som Ellis.

Särskilt Tye Sheridan torde vara någon som man hädanefter ska hålla koll på. Jag tvivlar inte en sekund, varken på hans mentala växtvärk, lyckliga förälskelse i May Pearl eller förtvivlan. Killen lyckas fanimig se äldre ut i filmens avslut än han gjorde inledningsvis. Remember, you read it here first.

Mud visades inte bara under Malmö Filmdagar, utan var också surprise-film på Stockholms Filmfestival. Det dröjer dock ett par dagar till innan den får biopremiär. Men det innebär alltså att bland andra både Fiffi, Henke och Jojjenito publicerat texter om filmen. Blev de lika tagna av Matthews lerimitation som jag?