Mig äger ingenMalmö avslutade sina Filmdagar med en, surprise, surprise, biografifilm! Eventet invigdes med en problemfylld jazzsångerska plus två Formel 1-förare och avslutades alltså med lite klassisk svensk arbetarångest.

Mig äger ingen bygger förstås på Åsa Linderborgs självbiografi med samma namn, även om flickan i filmen tydligen ska kallas för ”Lisa”. När Lisa är fem år drar mamma Tanja hemifrån eftersom hon har träffat en annan och det blir pappa Hasse som i sann Kramer vs. Kramer-anda får dra hela familjelasset. Nu finns i och för sig mamma fortfarande kvar i samma stad, men Lisa föredrar att bo hos sin pappa.

Det går väl sådär, visst finns den eminenta svenska barnomsorgen, men den är uppenbarligen inte anpassad för ett liv som bygger på skiftarbete. Mer än en gång tvingas Lisa övernatta hos pappa i smältverket för att sedan få sitta och vänta utanför dagis i nattlinne och jacka eftersom Hasse inte hinner vänta på att de ska öppna.

Däremot skulle man kanske kunna fråga sig vart den eminenta svenska socialtjänsten har tagit vägen. Hasse älskar förvisso sin dotter men det obönhörliga spritbegäret övertrumfar alltid dotterskärleken. När Lisa hunnit bli 11 år är pappa arbetslös och ärligt talat rätt nerdekad.

Åsa Linderborgs litterära förlaga blev känd för sin skildring av alkoholism och röd 70-talspolitik och filmen avviker inte i någon avgörande mån från den linjen. En anledning till att Tanja inte längre står ut är att hennes åsikter är betydligt rödare än de hemma hos Hasse och hans familj. Farfar Kalle berättar förvisso mer än gärna hur han verbalt tvålat till Wallenberg och även Hasse kallar sig för kommunist. Fast bara i smyg. Lite så där privat. Det är säkrast. För även om de snåla Kapitalisterna redan i nuläget tar halva lönen är det ändå bättre än om man ingen lön hade alls.

Det är förstås oundvikligt att jag jämför Mig äger ingen med både Monica Z och Hotell. Den står sig tyvärr inte särskilt väl mot någon av dem. Produktionsmässigt finns i och för sig inte särskilt mycket att invända och skådespeleriet löper på ganska bra. Särskilt för att (dare I say it?!) vara svensk. Och ärligt talat, hur less är man inte på den trasige Micke Persbrandt-mannen?

Men det finns heller inget i filmen som grabbar tag i intresset eller griper efter känslorna. Trots sin alkoholiseringstragik känns den blek och intetsägande. Det förekommer ingen egentlig utveckling eller progression av vare sig handling eller karaktärer. Det enda som definierar Lisa, oavsett om hon är fem eller elva, är att hon har en smygkommunistisk alkad pappa och en frånvarande mamma. Det enda som definierar Hasse är att han är en alkad smygkommunist som tar hand om en dotter medan frun är frånvarande. Det, mina vänner, räcker inte för att rädda den här arbetarmisären.

Malmö filmdagar-picSom vanligt med filmdagarna i Malmö var vi fler som deltog i misären. Vad de andra månne mer mottagliga?
Jojjenito
Fripps filmrevyer

Fiffi var faktiskt så sugen på alkoholiserade smygkommunister att hon redan skrivit om Mig äger ingen.

Annonser