8½ (1963)

Vet man inte på direkten vilken film som ska bli föremålet för det aktuella filmspanartemat är det lätt att man hamnar framför det där väldsvida nätet för att söka lite inspiration. När det gäller filmer om film var det ett par produktioner som återkom på flera listor och Federico Fellinis 8½ var en av dem.

I bakhuvudet hade jag en vag aning om att den skulle handla om en regissör med skrivkramp och jag har skam till sägandes aldrig sett en enda Fellini-film. Och ser man på, här stod den ju till och med i filmhyllan och bara skrek om att bli påtittad. Ungefär som alla de där italienarna när jag var ute och tågluffade faktiskt, fast jag har en känsla av att de skrek om ett helt annat ”på-”.

Först undrar jag om jag lyckats köpa på mig en skadad skiva. Filmen hackar och det är något vajsing på ljudet. Men allt eftersom den stackars bilföraren som är fast i sin lilla Fiat blir mer desperat blir jag allt lugnare. När kupén fylls med rök, fingrarna krafsar på bilrutan och han till slut klänger sig ut genom solluckan inser jag att det måste någon form av drömsekvens. När han störtar mot jorden landar vi hos regissören Guido Anselmi.

Guido befinner sig på en kurort där ett gäng beskäftiga kvacksalvare beordrar honom att inmundiga litervis med det välgörande källvattnet och ta lerbad. Något med levern… Samtidigt är den kände regissören fylld av farhågor över att han har passerat sin kreativa och konstnärliga topp. På kurorten finns producenter, manuskritiker, press och skådespelare som alla försöker avkräva honom besked om den senaste filmen. Det enda beviset för att en sådan film ens existerar är 70 meter byggställning mitt ute i ingenstans. Frågan är om alla diskussioner egentligen gäller denna fiktiva film eller det reella resultat som spelas upp inför våra ögon i detta nu.

Även på det personliga planet har Guido problem och även de helt självförvållade. Primärt bygger det på att han bjudit sin älskarinna Carla till kurorten, en älskarinna som han intygat för hustrun Luisa att han brutit med. När Luisa också kommer till kurorten kan vi notera att Guidos fejkade dumpning ändå inte tycks ha lett till någon större intimitet makarna emellan.

Ungefär så. Större delen av 8½s nästan 140 minutrar fattade jag dock inte särskilt mycket av detta. Den till synes logiska handlingen blir mer av en ramhistoria för Fellini att slänga in diverse barndomsflashbacks och självreflekterande associationer. Huruvida de gäller Guido eller Fellini själv är höljt i töcken.

Italiensk svart-vit 60-talsfilm. Alla röker som om livet hängde på det (vilket det ju gör, haha), läppsynken suger och alla kvinnoögon överskuggas av tonvis med mascaratunga fransar. Gillar man 60-talsdesign och glimtvis snygga bildkompositioner med antika byggnader finns en del att hämta.

Som metafilm måste jag väl beteckna 8½ som framgångsrik eftersom jag aldrig känner mig säker på om det som avhandlas på filmen gäller den film som ska produceras av Guido eller 8½ själv. Mannen som verkar ha läst manuset till Guidos film kommer alltid med invändningar som anspelar på det vi nyss sett i 8½.

Däremot kan jag inte påstå att jag förstår ett jota av det hela och den här gången blev tyvärr oförståelsen något som störde. Eller i alla fall inte gjorde tittningen särskilt njutbar. Teman som till och med jag uppfattar är katolicismen, föräldrarelationer och inte minst Guidos relation till kvinnor. Definitivt problematisk skulle man kunna karaktärisera den som, till och med hans egna minnesbilder gör uppror mot den promiskuöse (eller bara genomsnittligt italienske?) mannen.

8½ är inte tillräckligt surrealistisk för att jag ska kunna släppa allt och bara flyta med men inte tillräckligt konsekvent för att jag ska få en känsla av att det ligger en lösning eller ett svar inom räckhåll. Filmen är inte heller tillräckligt kittlande för vare sig hjärna eller hjärta för att jag ska orka anstränga mig med att försöka bena ut den (hej, Holy Motors). I alla fall inte på egen hand. Skulle jag vara elak skulle jag säga att den är gjord enkom för åratals visningar i kurser om filmvetenskap. Men så elak är jag ju inte.

I slutänden låter Fellini 8½ konstatera att det är bättre för en regissör att inte klämma ur sig någon film överhuvudtaget än en dålig film. Intet är enda alternativet till fulländning. Jag önskar bara att han följt sitt eget råd i det här fallet.

Betyget får väl tas med förbehållet att jag som sagt inte förstod särskilt mycket av filmen. Det betyder säkert att den egentligen är briljant.

Hur mycket meta har de andra filmspanarna rotat fram?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
AddePladdes filmblogg
Filmitch
Flmr