Vet man inte på direkten vilken film som ska bli föremålet för det aktuella filmspanartemat är det lätt att man hamnar framför det där väldsvida nätet för att söka lite inspiration. När det gäller filmer om film var det ett par produktioner som återkom på flera listor och Federico Fellinis 8½ var en av dem.
I bakhuvudet hade jag en vag aning om att den skulle handla om en regissör med skrivkramp och jag har skam till sägandes aldrig sett en enda Fellini-film. Och ser man på, här stod den ju till och med i filmhyllan och bara skrek om att bli påtittad. Ungefär som alla de där italienarna när jag var ute och tågluffade faktiskt, fast jag har en känsla av att de skrek om ett helt annat ”på-”.
Först undrar jag om jag lyckats köpa på mig en skadad skiva. Filmen hackar och det är något vajsing på ljudet. Men allt eftersom den stackars bilföraren som är fast i sin lilla Fiat blir mer desperat blir jag allt lugnare. När kupén fylls med rök, fingrarna krafsar på bilrutan och han till slut klänger sig ut genom solluckan inser jag att det måste någon form av drömsekvens. När han störtar mot jorden landar vi hos regissören Guido Anselmi.
Tja, baserat på titeln torde det väl inte utgöra någon större överraskning vad filmen handlar om — en mördare smyger omkring i ett lägenhetskomplex och använder borr, spikpistol, skruvmejsel och hammare på inte särskilt innovativa sätt. Själva skräckelementet ligger snarare i det faktum att han smyger omkring och tar sig in i alla lägenheter utan några större problem, än i det blodiga och våldsamma öde som möter hans offer. Att alla offren är ensamstående kvinnor som straffas för sitt syndiga ensamleverne (vad gör de i badet egentligen?!) görs också ganska uppenbart.
Rörliga bilder och tryckta ord 