Logan’s Run (1976)

alt. titel: Flykten från framtiden

Året är 2247 och ett okänt antal år har förflutit sedan Katastrofen (oklart i vilken form). I en kupoltäckt stad lever den sista resten av mänskligheten utan ett bekymmer i världen. Möjligen skulle det då handla om att ingen får passera sin 30-årsdag. När den lilla kristallen i var mans (och kvinnas) hand börjar blinka i rött är timmen slagen och man åläggs att inställa sig till ”Carrousel”.

Carrousel är en ritual med lasershow, blinkande discoljus och psykedelisk musik där de överåriga sägs få en chans till förnyelse. Alla är dock inte lika pigga på att spela tärning med sitt liv, undviker Carrousel och blir per definition ”Runners”. Det enda jobb som inte utförs av maskiner i staden är det som tillhör en ”Sandman”, ett slags statsagenter som har till uppgift att spåra och se till att löparna inte längre kan förorena staden med sin åldriga närvaro.

Logan 5 är en sådan sandman och har väl aldrig egentligen ifrågasatt tingens ordning, han är helt enkelt en god soldat. Nu får han emellertid i uppdrag av den styrande datorn (med den obligatoriskt softa kvinnorösten) att leta reda på ett tusental löpare som ska ha lyckats undfly sitt öde. Det ryktas att de gömmer sig under eller utanför kupolen i någon form av fristad (”Sanctuary”).

För att bli riktigt trovärdig i sitt uppdrag ryker dessutom Logans dyrbara sista år och hans kristall börjar blinka i rasande rött. Han har redan innan sitt uppdrag fått kontakt med kvinnan Jessica 6 som tycks veta något om denna illusoriska fristad. Om inte annat är hon väldigt pigg på att ifrågasätta tingens tillstånd under kupolen på ett sätt som i början chockerat Logan. Han lyckas övertyga henne om att han själv vill fly undan Carrousel men hack i häl på paret är Logans gamle parter Francis 5, vilken ska visa sig synnerligen hängiven sitt sandman-uppdrag.

Det känns som om 70-talet var konspirationsfilmernas gyllene årtionde. Mycket handlade förstås om nutid och politik: All the President’s Men, The Parallax View, The Days of the Condor eller Capricorn One. Men efter att på kort tid sett både Soylent Green och nu Logan’s Run börjar jag inse att temat också var ganska vanligt inom sci-fi-genren. Å andra sidan bygger bägge filmerna på förlagor från 60-talet så jag kanske är helt ute och cyklar.

Nå, det krävs inte särskilt mycket tankemöda (mer för Logan själv än för filmtittaren vad det verkar) för att inse att det softa livet under kupolen är artificiellt och därmed per definition omoraliskt. För att understryka denna omoraliskhet krävs, liksom i Soylent Green, mänskliga offer även om de här intar en betydligt mer öppen och ritualistisk position än i den tidigare filmen.

Om Logan’s Run var först med elementen av fejkat hopp för att hålla en befolkning i schack vet jag inte, men visst känner man igen både The Running Man, The Island och möjligen också till viss del In Time (åldrandebiten).

Filmen må vara en klassiker, med tomteblosspistoler, elaborerade modellbyggen av både kupolstaden och ett övervuxet Washington D.C. samt en Farrah Fawcett-Majors i moderiktig fjäderfrilla, men särskilt bra är den tyvärr inte. Det skapas varken tempo eller spänning och det finns så pass många frågetecken och logiska hål att det blir riktigt irriterande (hur kunde till exempel ungdomarna i ”Katedralen” få härja helt fritt i den annars så övervakade staden?). Antingen hade manuset behövt tajtas upp ordentligt för att mejsla fram en tätare och bättre underbyggd historia eller också borde man ha gått all in på en mer poetisk och naturromantisk linje. Som det är nu blir det varken hackat eller malet. Varken andlös thriller eller brännande samhällskritik.

Förhållandet mellan Logan och Jessica innehåller föga gnista och efter ett tag sitter man mest och roar sig med att försöka lista ut i vilka vinklar den förhållandevis långhårige Michael York är mest lik Val Kilmer och Jenny Agutter Scarlett Johansson.

Med sina egentligen föga uppseendeväckande 120 minutrar känns Logan’s Run dubbelt så lång. Aldrig ett bra tecken. Men det är kanske en film som enbart ska ses av unga trettioåringar och inte kvällströtta fyrtioåringar. Kanske är även min sandman på ingående?