You are currently browsing the tag archive for the ‘Kreativitet’ tag.

alt. titel: Smärta och ära, Pain and Glory

Pedro Almodóvar är en filmskapare vilken numera uppnått den aktningsvärda åldern av 70 år och som fortfarande känns spännande. Inte så att hans filmer alltid är mästerverk, men jag vet i alla fall aldrig vad jag ska få när jag bänkar mig inför en ny film av spanjoren. Och när Dolor y gloria ändå till och med blev uppmärksammad i Oscarssammanhang kändes det ganska givet att hugga en chans till titt i flykten.

Läs hela inlägget här »

Dags att lära känna ännu en Kazuo Ishiguro-berättare. Den unga Kathy H har växt upp på ett slags barnhem och arbetar nu med att ta hand om organdonatorer. Så en rätt annorlunda person än den vördade och värdige butlern Stevens skulle man kunna tänka sig.

Läs hela inlägget här »

8 och en halvFilmspanarnaVet man inte på direkten vilken film som ska bli föremålet för det aktuella filmspanartemat är det lätt att man hamnar framför det där väldsvida nätet för att söka lite inspiration. När det gäller filmer om film var det ett par produktioner som återkom på flera listor och Federico Fellinis var en av dem.

I bakhuvudet hade jag en vag aning om att den skulle handla om en regissör med skrivkramp och jag har skam till sägandes aldrig sett en enda Fellini-film. Och ser man på, här stod den ju till och med i filmhyllan och bara skrek om att bli påtittad. Ungefär som alla de där italienarna när jag var ute och tågluffade faktiskt, fast jag har en känsla av att de skrek om ett helt annat ”på-”.

Först undrar jag om jag lyckats köpa på mig en skadad skiva. Filmen hackar och det är något vajsing på ljudet. Men allt eftersom den stackars bilföraren som är fast i sin lilla Fiat blir mer desperat blir jag allt lugnare. När kupén fylls med rök, fingrarna krafsar på bilrutan och han till slut klänger sig ut genom solluckan inser jag att det måste någon form av drömsekvens. När han störtar mot jorden landar vi hos regissören Guido Anselmi.

Läs hela inlägget här »

Tidigt 1900-tal i New York och the talk of the town är Reginald Clarke, uppburen i såväl litterära kretsar som andra, kanske mer fashionabla än kultiverade. Alla han möter drabbas av hans närmast skrämmande dragningskraft. Han är mannen som ”brought to perfection the art of talking”, till och med att dinera med honom är en ”liberal education”.

Clarke är en generös själ och tar sig gärna an unga konstnärliga protegéer, det enda man skulle kunna anmärka på är den regelbundenhet varmed de blir utbytta. Den senaste i raden är Ernest Fielding, närmast handlingsförlamad av beundran inför sin hjälte. Helt klart är i alla fall att han inte riktigt känner sig lika inspirerad och kreativ under Reginalds tak. Och så var det ju det där med att Reginald vid en bejublad uppläsning deklamerar Ernests pjäs, pjäsen han ännu inte ens hunnit fästa på papper.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, The Given Day
Dean R. Koontz
, The Bad Place
Neil Gaiman, Anansi Boys

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg