Shazam! Fury of the Gods (2023)

Hesperiderna, västerns nymfer, aftondöttrarna. Tre systrar, avkommor till titanen Atlas som höll världen uppe på sina skuldror. Blott en del av den klassiskt grekiska mytologin, säger ni? Inte om vi frågar fosterbarnsgänget som fick sina Shazam!-krafter via proffsrymlingen Billy Batson. Vilken i sin tur fick dem av en skum trollkarl i en grotta för ett par år sedan.

Minns ni i så fall den där kraft-staven som Billy knäckte över knäet lika lätt som om det varit en blyertspenna i slutet av förra Shazam!-filmen? Inte? Ingen fara, SÅ minnesvärd var inte den produktionen (även om den fortfarande står sig rätt ok i DCEU-sammanhang. Tyvärr, ska man väl tillägga i och med att det innebär att tröskeln är ganska låg). Nå, det visade sig vara ett ganska dumt beslut eftersom staven var det enda som hindrade Atlas döttrar från att invadera människornas värld, varifrån de blev förvisade av trollkarlarna för eoner sedan.

Och kan man tänka sig, halvgudar/titanbarn/mytologiska krigarkvinnor (eller vad man nu väljer att kalla dem) har inte mycket till övers för ”puny humans”. Till en början är Hespera, Kalypso och Anthea främst ute efter att rädda sin egen, döende värld men snart kommer de på andra tankar. Ska Shazam!-gänget kunna stoppa dem, särskilt med tanke på att de numera degraderats till ”Philly Fiascos” och kanske inte är riktigt lika sugna på att stå upp för rätt och rättvisa som de en gång var?

DC-världen knogar på i skuggan av Marvel (som i och för sig tycks ha börjat gräva ned sig till DC-nivå rent genomsnittligt) med Shazam! Fury of the Gods. Den första Shazam!-filmen från 2019, med manus av Henry Gayden och regi av vår egen David F. Sandberg, var som sagt hyfsat underhållande. Det tycks som om man kommer undan med lite mer i superhjältesammanhang om man kan ta det med en smula humor och en klackspark.

Problemet är att denna godmodiga stämning inte följt med in i uppföljaren, utan fallit isär på ett rätt olyckligt vis. Å ena sidan har vi Zachary Levi i rollen som Billys superhjälteversion. Till skillnad från Asher Angel (som spelar Billy och som synbarligen blivit betydligt mer än bara två år äldre sedan vi såg honom sist) tycks Levi ha regredierat rent åldersmässigt. Han beter sig den här gången inte sällan som om han vore yngre än 15 år. Definitivt yngre än de 18 som Angel ska föreställa.

Å den andra har Henry Gayden valt att fylla sin historia med mer patos och bombastiska tal. Även om det slängs ut en uttrycklig referens till Fast & Furious-filmerna som någon slags ursäkt, blir alla hänvisningarna till betydelsen av en Familj rätt tröttsamma efter ett tag. Dessa försök till allvarligare stråk gick i alla fall inte hem hos min ungdomliga bio-publik som blev märkbart rastlösa när tempot började sagga.

Mobbningsperspektivet (som jag gissar att någon med ett efternamn som Gayden kan relatera starkt till) funkar inte heller lika bra eftersom alla inblandade ser alldeles för gamla ut för den typen av high school-relationer. Jag skulle gissa att det också är åldersproblematiken som gör att gänget bibehåller sina vuxna skepnader i Shazam!-grottan. Alltså att filmen i möjligaste mån försöker undvika att vi ska hänga upp oss allt för mycket på att alla kidsen åldrats mer än två år.

Vad som inte är särskilt överraskande är emellertid att Fury of the Gods är en CGI-fest utan dess like. Innan titten skulle jag sannolikt ha applåderat valet att återuppliva ett gäng kritter från den grekiska mytologin, men i praktiken blir det aldrig särskilt upphetsande. Då var det lite coolare med den träliknande draken Ladon (även om han enligt legenden ska vara hundrahövdad). Men inte heller den närvaron kan distrahera från det faktum att slutstriden i sedvanlig ordning pågår minst en kvart för länge.

Skådismässigt har jag inget särskilt att invända mot Helen Mirren, Lucy Liu och Rachel Zegler i rollerna som de tre systrarna (här tar sig Gayden föga förvånande stora friheter i förhållande till mytologin) men ingen av dem presterar heller remarkabelt bra. Lite som Fury of the Gods i största allmänhet, med andra ord. Inget att invända mot, men heller inte remarkabelt bra. Ett par snäpp ned jämfört med första filmen men fortfarande bättre än Man of Steel eller Justice League.