Atlas Shrugged (1957)

alt. titel: Och världen skälvde

Det en gång så storartade Förenta staterna är på fallrepet. Det mesta tyder på att USA förr, snarare än senare, kommer att följa folkrepubliker som Mexiko och Norge i hasorna. Driftiga entreprenörer och kapabla individer i alla samhällsskikt finner tillvaron allt mer kringskuren.

Det rynkas på näsan åt att uteslutande göra något för att tjäna pengar och vara öppen med det. Att vara bra på det är något man ska skämmas över i detta nya USA. Den nya tidens intellektuella ifrågasätter människans rationalitet och arbetsgivare tvingas tillhandahålla jobb till de som behöver ett jobb, inte de som förtjänar ett genom att vara en duktig arbetstagare.

Men det finns fortfarande de som kämpar emot, trots att alla tecken tyder på att kampen är futil. Två som vägrar ge upp är järnvägskvinnan Dagny Taggart och stålmannen Hank Reardon, trots att inte ens deras närmaste familjer står på deras sida. Tappert och sammanbitet försöker de stå pall för en värld som i allt högre utsträckning handlar om att de ska ge och ge, samtidigt som de aldrig får något tillbaka. En värld full av snyltare, plundrare och håglösa, vilka tar för givet att samhället ska ge dem allt det de inte orkar kämpa för på egen hand.

Vid pass 20 års ålder, 1926, flyttade den unga ryskan Alisa Zinovyevna Rosenbaum till USA där hon snart kunde försörja sig som manus-, roman- och novellförfattare under pseudonymen Ayn Rand. Det säger sig kanske självt att någon som frivilligt söker sig från revolutionens Ryssland, till det kulturimperialistiska och kapitalistiska USA gör det för att hen sympatiserar mer med kulturimperialism och kapitalism än bolsjevikrevolution.

Ayn Rand började utveckla sina tankar kring områden som dessa redan 1935, i romanen som så småningom skulle bli The Fountainhead. Men hon vidareutvecklade dem än mer i sitt magnum opus, Atlas Shrugged. Titeln, såvitt jag kan förstå, handlar om vad som skulle hända om den mytologiske Atlas (vilken utan tack bär världen på sina axlar) en dag skulle få nog, säga ”Fuck it!” och helt enkelt skaka av sig det tunga ansvaret.

Atlas i det här fallet är förstås sådana som Dagny Taggart och Hank Reardon. Personer som egentligen är samhällets stöttepelare men som bara utnyttjas och tas för givna av alla som inte använder sina förmågor till lika stor nytta som de. Jag har länge varit nyfiken på detta libertarianismens portalverk och när jag väl påbörjat läsningen upptäckte jag till min förvåning en oväntat engagerande roman.

Inte rent ideologiskt, det vill jag vara tydlig med. Samtidigt är Rand i alla fall en tillräckligt duktig författare för att jag utan problem kan förstå och, i viss mån, sympatisera med budskapet hon med enastående ihärdighet hamrar hem. Sedan går det förstås inte att komma ifrån att hon gör förmedlingen av detta budskap ganska enkel för sig.

Rands värld är uppdelad i vitt och svart. De som gör rätt för sig och jobbar i sitt anletes svett och de som inte gör det. Det finns aldrig några förmildrande omständigheter för att inte jobba i sitt anletes svett eller vägra inse att ens enda skyldigheter är de gentemot en själv. I Rands värld är alla födda med samma förmågor (sådant som exempelvis funktionsnedsättningar eller demens lyser med sin frånvaro), om än inte samma förutsättningar. Men taskiga förutsättningar är aldrig någon ursäkt för att inte lyckas slå sig fram här i världen. Såvitt jag förstår kan Rand inta den hållningen eftersom hennes idealvärld är en fullständigt objektiv och rationell sådan. Hårt arbete och kompetens lönar sig alltid och belönas dessutom efter sitt rätta värde. Hon tycks inte acceptera att mänskliga värderingar påverkar allt, vilket därmed öppnar upp för tolkningar och relativism. Exempelvis framhålls guld som något absolut och objektivt värdefullt, inte något som getts värde av mänskliga system.

Grejen är att Rand lyckats klä upp den är objektivismen i en ganska trevlig, dystopisk kostym. Jag tycker att hon lyckas suggerera fram en spännande art deco-värld, där det mesta är på upphällningen. Världen synes långsamt utarmas på både kunnande, förmåga och råvaror. Det är en värld stadd i successivt sönderfall, där man bara längtansfullt kan se tillbaka på en länge svunnen guldålder. På ett sätt skulle jag vilja likna Atlas Shrugged vid en positiv 1984, i den bemärkelsen att romanens huvudpersoner inte är nedtrampade, rädda och håglösa arbetare. Istället är de övertygade och furiöst kämpande hjältar mot ett korrupt system. I 1984 lyckas Systemet bryta ned även de sista resterna av motstånd. I Atlas Shrugged antar Systemets allt mer desperata försök att låtsas som om motståndet inte finns, en patetisk air. I slutänden är det därför också Systemet, inte individen, som bryts ned i Ayn Rands roman.

Ayn Rand bjöd på en oväntat fascinerande läsupplevelse, om än något långrandig. Bokjäkeln är över tusen sidor lång och det snackas en hel del. Ofta tycker jag att jag hänger med när Rand lägger ut texten, men en avslutande tirad som sträckte sig över dryga femtio sidor tog nästan knäcken på mig. Framförallt som dystopisk sci-fi är Atlas Shrugged inte alls oäven, men i mina ögon finns det också en vinst i att försöka ta sig an en text som inspirerat så många; från Clarence Thomas till Don Draper.

Annons