Det räcker med en blick tvärs över den dansanta gympasalen för att Maria och Tony ska vara hjälplöst förälskade i varandra. Kärleken de upplever är så musikalperfekt att de inledningsvis inte ens behöver utbyta ett ord för att veta vad den andre känner, det räcker med en tyst dans. Mindre än 24 timmar senare försäkrar de att de ”alltid” kommer att älska varandra och genomför vad som i allt väsentligt är en prästlös bröllopsceremoni.
Men inte ens musikalperfekt kärlek rår på rasmotsättningarna inom det fåtal New York-kvarter som är för trångbodda för att gängen Jets och Sharks inte ska trampa varandra på tårna. Snarare eldas det hela på ytterligare av förhållandet, då Tony är en av Jets grundare medan Maria är Sharks-ledaren Bernardos syster. Jamen, ni vet väl ändå hur det går? Romeo och Julia och våld föder våld och allt det där.
Jag måste erkänna att jag faktiskt var lite förväntansfull inför denna nyversion av den klassiska musikalen. Jag menar, Spielberg är ju ändå Spielberg och det lilla jag hade hört var generellt positivt. Och det börjar bra, det vill säga utan en evighetslång ouvertyr utan bilder. Istället introduceras vi till själva området San Juan Hill där myndigheterna är i full färd med att riva och bygga nytt. Denna process och den ankommande gentrifieringen av stadsdelen får lura i bakgrunden men blir aldrig någon huvudpoäng.
Nej, fortfarande är det den Odödliga Kärleken och rasmotsättningarna som intar huvudscenen även i denna West Side Story. Och till en början köper jag det – det är ju ändå en musikal! Då får man acceptera lite sagofluff, eskapism, teatraliska utspel och dans på gatorna. Men en bit in i den 156 minuter långa speltiden (allvarlig, har 150 blivit det nya 90?!) upptäcker jag till min förvåning att jag faktiskt tappat både engagemang och intresse.
Robert Wises filmadaption från 1961 för ändå med sig en viss charm eftersom den just har några år på nacken. Nyversionen kan inte hävda sådana nostalgiska undantag och jag kommer på mig själv med att fundera på om det inte varit intressantare att se en mer aktuell nyversion. Jag ska inte påstå att jag har fingret på Nuevo York-pulsen, men konflikter mellan inflyttade puertoricaner och gringos (det är högst oklart om Jets-grabbarna har ett gemensamt, kaukasiskt ursprung) känns aningens ålderstigna. Tydligen ska det också ha förekommit kritik för att filmen exempelvis inte passat på att hänvisa till det faktum att många puertoricaner kom till USA för att att fly hemlandets dåtida amerikanska kolonialvälde, snarare än fattigdom.
Även när det gäller genusperspektivet blir jag en smula överraskad av hur pass lite uppdaterad historien är. Eller ja, det gäller kanske framförallt rollen Anybodys (vars smeknamn jag är osäker på om det överhuvudtaget yttras). Intressant och progressiv när det begav sig 1061 men jag kan inte tycka att det räcker med att hen i denna version spelas av den icke-binära skådisen Iris Menas (vars närvaro givetvis lett till att filmen förbjudits i vissa länder) när hen fortfarande refereras till som en ”biological disaster” och är en allmän driftkuku för Jets-grabbarna.
En förändring som jag å andra sidan undrar lite över är sången där de oförbätterliga Jets skämtar med den stackars polismannen Krupke. Nu framförs den nämligen inte med konstapeln själv i bilden, istället är det en av de unga delikventerna som låtsas vara denne hjälplöse lagens väktare. Var syftet med ändringen att inte driva med polisen mer än nödvändigt eller handlade det bara om att det blev ett bättre nummer på det här sättet?
Jag känner mig trist och förutsägbar men kan ändå inte kan låta bli att ifrågasätta poängen med nyinspelningen. Exempelvis andemeningen i Riffs replik (”I wake up to everything I know either getting sold or wrecked or being taken over by people that I don’t like”) är perspektiv som jag tycker att filmen kunnat göra mer av. Men det är kanske alltför enkla poänger att ta i ett Trump-präglat USA?
Med Spielberg bakom spakarna är den naturligtvis varken dåligt gjord eller ful, men jag tycker verkligen inte att den för med sig tillräckligt mycket nyskapande för att motivera sin existens. Det räcker inte med att svordomarna uppgraderats till ett ”motherfucking” eller att det görs tydligt att Tony och Riff inte är främmande för att puffa på en joint eller två. Existensberättigandet skulle väl då möjligen handla om all den publik som enligt någon slags outgrundlig princip vägrar se film som har mer än 20 år på nacken.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Det kan jag verkligen tänka mig, att den inte är existensberättigad. Men syftet med den är inte filmiskt, det är politiskt, att göra en mer representationsvänlig version av historien. Det har gjorts så att man använder judiska skådespelare som ser sydamerikanska ut som bättre ska ska ”representera” sydamerikaner, istället för judiska skådespelare som ser vita ut, som det var i Robert Wises version, då för att inte skrämma bort en vit biopublik. Idag vill man locka till sig den färgade publiken.
Detta understryks genom att inte texta den talade spanskan: Den vita mannens engelska ska ändå utrotas och USA:s europeiska befolkning ska bytas ut, vilket ofta triumferande påpekas i amerikansk dagspress: de Vita är äntligen i minoritet!
Idag har PoC också mycket mer pengar än på tidigt 60-tal, så de kan kanske tänkas betala för filmen.
Detta är ännu en Spielbergfilm som har det politiska syftet. Om man tycker att det är ett bra syfte, har filmen definitivt ett existensberättigande. Om inte, är det kanske trevligare med Robert Wises gamla film och dess historiska vibbar.
Nå, mitt intryck är snarare att all film är gjord för att locka en så pass stor publik som möjligt. Det torde vara rätt få filmer som produceras för allmänt släpp som inte vill maxa inkomsterna. Så om det skulle ta ifrån dem deras existensberättigande skulle det nog inte bli mycket film kvar 🙂
Är inte så värst sugen på rullen – S.S går nästan automatiskt bort för mig så fort han försöker sig på att göra ngt annat än äventyrsfilm. Ngn skrev lite elakt att filmen är en remake ingen bett om – kan förklara de första lite darriga besökssiffrorna. Att man sedan inte textar den spanska dialogen i USA är så korkat att jag inte finner ord.
Den där publiken som inte ser äldre film än 20 år har jag i min närhet både i hem o arbete. Är ansvarig för skolbio och stoppade 60-tals versionen av Flugornas herre – ungarna hade kreverat om en film i S/V uppenbarat sig. Fick bli Nederländska Fight girl istället. Frun ser inte gärna film äldre än typ 2010 – det är mossigt. Undantag görs för omtittar bör tilläggas.
@Filmitch: WSS tycks vara något av ett pet project för SS, sådant är alltid farligt… Svårare att lyssna på alla de som säger ”Men ska du verkligen…” Nyfiken fråga: räknar du Saving… och Catch… som äventyrsfilmer?
Ja, alltså att ungdomar inte vill se ”gammal” film kan jag förstå men jag uppfattar inte att denna films huvudsakliga målgrupp är femtonåringar. Annars är det uppenbarligen ett mind-set som jag bara inte kan sätta in mig i 🙂
Ungdomar vill överhuvudtaget inte se en ny obekant film. De ser helst om samma film. Frozen och Bilar går på rundgång i skolas dvd:r. Boken Flugornas herre brukar dyka upp på högstadiet i svenska kursernas tröstlösa försök att få eleverna att läsa en bok.
Räknar ingen av de två filmerna som äventyrsfilm. Dramakomedi samt krig men SPR har jag aldrig sett hela av då jag somnade på biografen.
@Filmitch: Men…alltså…det är väl ändå inte högstadieeleverna som vill se Frozen och Cars? Sedan kan jag förstå motståndet mot Flugornas herre, den har fått en olycklig kulturstämpel. Som SF:s numera avsomnade ”Smultronstället” (nu verkar de ha döpt om det till Biopasset eller något liknande?)
Minns inte heller SPR som någon större höjdare, däremot är jag okristligt förtjust i Catch…
Jag hade en nia en gång i tiden som så fort det var dags för film typ vid skolavslutning då det är en o annan sitta av tiden dag som gång på gång under årens lopp vägrade att se ngn annan film än just Bilar – obegripligt.
@Filmitch: Sedär, jag trodde att man i den åldern var så mån om att inte verka barnslig att man undvek sådana filmer som pesten