När musikalkollegan Filmitch gästade Snacka om film-poddens musikalavsnitt blev det mycket snack om West Side Story. Därmed var årets första och gemensamma film given. Någon gång har jag säkert sett den klassiska filmen men det var så länge sedan att det var dags för en ordentlig sittning.

Grundhistorien är välbekant för alla och envar som har sin Shakespeare aktuell. Snabbt blir det nämligen tydligt att musikalförfattaren Arthur Laurents lånat en hel del från Romeo och Julia. Tony är bästpolare med Jets-gängets ledare Riff. Maria är syster till Sharks-gängets ledare Bernardo. Ska deras kärlek överleva gängens kapprustning? Hint: Romeo och Julia dansade knappast iväg mot solnedgången på en yellow brick road…

Ska jag vara helt ärlig inleder West Side Story i lite av en uppförsbacke. Ouvertyen spelas upp mot en statisk bild som byter färg lite nu och då men så bra är knappast vare sig musiken eller färgerna. Däremot skulle jag kunna tänka mig att det är en inledning som funkar alldeles utmärkt om man redan är väldigt förtjust i filmen, för den är förväntansfullt svällande.

Sedan får vi följa med på en flygtur över New York för att landa på Manhattans West Side där det råder fullt krig mellan de ”farliga” gängen Sharks och Jets. De här citationstecknen är av monumentala proportioner för inledningsvis är inget av gängen farligare än att de har brylcreme i håret, kallar varandra för ”daddy-o”, knäpper med fingrarna och gör dansanta hoppsasteg där de stryker omkring på gatorna. Vi snackar inte direkt Crips och Bloods här om vi säger så.

Dessutom verkar gängen ha en usel koll på sina respektive hoods eftersom de stöter ihop titt som tätt. Det är upp till den resignerade polisen Schrank att försöka hålla ordning på delinkventerna. Han har dock inte mycket för det jobbet med tanke på att det anordnas danser i grannskapet där man försöker få slagskämparna att komma överens. Här blandas alltså arga unga män med tjejer som de anser sig äga – good call! Men det är på en sådan dans som Tony och Maria får syn på varandra och från det ögonblicket finns det ingen annan i världen för dem.

Nå, jag skulle nog säga att själva historien verkligen inte är huvudpoängen i West Side Story. När musikalen hade premiär på Broadway tycks det omgående ha ansetts att kompositören Leonard Bernstein och textförfattaren Stephen Sondheim vänt blad i musikalhistorien och jag kan förstå det. Sondheim har en speciell stil och detta var hans Broadwaydebut. Inte heller bör det ha varit särskilt vanligt i musikalvärlden med så pass mörka teman som rasism och gängvåld.

I filmen tillkommer dessutom regissören Robert Wise som bland annat står bakom den utmärkta The Haunting. Någon dununge i musikalsammanhang var han inte heller. The Sound of Music är kanske bekant?

Det jag den här gången främst fångades av var den fantastiskt suggestiva kombon och kontrasteringen mellan sång, dans, färg och kameravinklar. Det känns helt uppenbart att Fassbinder lånade en hel del från Wise (och givetvis även koreografen Jerome Robbins) till Querelle, från stiliserade dans”slagsmål” till överflödet av färg.

En fest för såväl öga som öra med andra ord. West Side Story är föga förvånande smockfull med klassiska musikalstycken. I ren lyssning tycker jag nog att ”America” är den bästa biten med sin härliga energi. Men på filmen fångades jag av scenen i bröllopsbutiken (”One hand, one heart”) mellan Tony och Maria eftersom Natalie Wood och Richard Beymer lyckas skapa en väldigt otvungen dynamik sins emellan. De agerar som om den olycksbådande frasen ”even death won’t part us now” inte har det minsta att göra med vad som snart komma skall.

Däremot är det rollfiguren Anybodys, spelad av Susan Oakes, som jag tänker mest på när filmen är slut. Hennes namn antyder en gängroll som känns betydligt otrevligare än hennes pojkflicks-hangaround-aura antyder. En roll som borde ligga närmare det gänget anklagar hennes syster för att ”jobba” med. Hon landar i en intressant ambivalens med sitt genusöverskridande beteende, särskilt som filmen självt gör henne till en smått löjlig figur. Ratad av både killar och tjejer hör hon inte hemma någonstans och överlappar därmed i någon mån de identitetssökande invandrade Sharks. Skillnaden är att hon står helt ensam.

Har du aldrig sett West Side Story och har det minsta fördrag med musikaler vill jag absolut rekommendera en titt. Om inte annat i rent bildningssyfte för här har vi en produkt som nyskapade en hel genre. Bra musikalskit, helt enkelt. Som dessutom kan bräcka La La Land med hela fyra Oscarsvinster.

Jag tror att det här var något som skulle kunna tilltala även min musikalkollega. Klicka här för att ta reda på om jag har rätt eller fel.

Annonser