Malignant (2021)

Glaset är halvfullt: någon har varit vänlig nog att knäcka nacken på Madison Mitchells misshandlade make, Derek. Men samtidigt är det tyvärr också halvtomt: samme gärningsman attackerar även Madison så pass svårt att hon förlorar det barn hon bar på. Och trots att Madison själv som sagt inte tog sig oskadd ur röran är de utredande poliserna Kekoa Shaw och Regina Moss tveksamma när det kommer till hennes förmenta oskuld i Dereks död.

Inte blir det bättre av att Madison nu också börjar få visioner av andra dödsfall än Dereks. På något sätt har hon en svårförklarad koppling till den brutale mördaren, vars offer eventuellt har det gemensamt att de för dryga 20 år sedan arbetade på forskningssjukhuset Simion. Vad var det egentligen för experiment som pågick innanför de tjocka murarna och hur hänger de ihop med Madison?

Nu var det ett bra tag sedan jag såg en tvättäkta skräckfilm, signerad James Wan. Närmare bestämt under Halloweentemat 2017, vilket passande nog behandlade olika former av demonisk närvaro. Inom ramen för det hittar vi igen både Insidious-trilogin och de två första Conjuring-filmerna. Och frågan är förstås om detsamma ska komma att gälla här – är Madisons obehaglige stalker tecken på en demonisk närvaro?

Mja, i det här fallet har Wan samt vidhängande manusinnovatörer Akela Cooper, J.T. Petty och Ingrid Bisu varit betydligt mer påhittiga än så. På gott och ont, kan vi väl konstatera… Ganska länge hänger jag med på färden och har dessutom hyfsat roligt under tiden. Malignant öser på bra med mord, blod och ett monster i lång, svart rock och trassligt, svart hår. Till genrestandarden får man ändå räkna sådana genvägar som att en mördad läkare har en fullkomligt GDPR-vidrig bokhylla, smockfull med journaler och förklarande bilder, hemma i lägenheten. Eller att sjukhuset som samma läkare jobbat på och som nu är nedlagt uppenbarligen lämnat kvar ett fullständigt samt extremt välorganiserat och lättnavigerat arkiv i källaren. Jag kan heller inte låta bli att att i ett par lägen småfnissa åt monstrets viftande Tyrannosaurus Rex-armar.

Tyvärr når dock Malignant en punkt när filmen slutar vara dumrolig och bara blir dum. Möjligen är det samma punkt där auran av en viss lättsamhet och självdistans försvinner. Till slut hopar sig orimligheterna på ett sätt som utan tvekan knäcker kamelens rygg. När det hela ska vara slut sitter jag dels och undrar över hur Madison i efterspelet ska kunna förklara de högvis med mördade poliser hon lämnat i kölvattnet, dels inser att det finns gränser för hur mycket mind-over-matter-argumentation jag kan svälja på knappa två timmar.

Sett till helheten tycker jag till och med att det blir svårt att bedöma Annabelle Wallis prestation i rollen som Madison eftersom det kvarstående minnet är att hon antingen gallskriker eller hyperventilerar. Då var det lättare att tycka om Maddie Hasson i rollen som Madisons syster Sydney, charmig och rätt nivå av humoristisk distans så länge hon fick köra den linjen.

Nej, enda sättet att se Malignant med någon slags behållning torde vara i ett sällskap som är inriktat på att uppskatta den för dess WTF-kvaliteter och kanske skratta lite åt dem också. Vasa? Om vi får se ett signaturenligt enormt James Wan-hus? Gissa tre gånger…

Jag har inte varit ensam om att se Malignant, men jag tycks ha varit ensam om att vara riktigt så här ogin med betyget. Who would have guessed?! Både Filmitch och Snacka om film!-podden blev bättre underhållna.