Rear Window (1954)

Idag får jag göra sällskap med bloggkollegan Fripps filmrevyer. Henke har dessutom redan diskuterat dagens film på Shinypodden som precis har dragit igång sin tredje Hitchcock-säsong. Slink in och lyssna, vettja!

***

alt. titel: Fönstret åt gården, Fönstret mot gården, Fenêtre sur cour, Das Fenster zum Hof, Skjulte øjne, Vinduet mot bakgården, La ventana indiscreta, Alfred Hitchcock’s Rear Window

En man instängd i sin lägenhet, utan möjlighet att gå utanför dörren. Van vid ett äventyrligt liv som kringresande fotograf är lägenhetens begränsningar ytterligt påtagliga. Just nu kan han inte göra så mycket mer än att leva bland sina bildminnen och tjuvkika på sina grannar. Kameran och blixten, hans arbetsredskap, är undanlagda i ett skåp.

Rear Window hade mycket väl kunnat vara en pandemi-lockdown-thriller. Men nu är det mitten av 50-talet och James Stewart är faktiskt den ende som är hänvisad till sin lägenhet denna smältande varma sommarvecka tack vare ett brutet ben (som han givetvis skaffade sig i en ofantligt äventyrlig racerbilsolycka). Hans grannar kan komma och gå som de vill men spenderar ändå orimligt mycket tid i sina respektive lägenheter. Själv får han besök varje dag, såväl av den bestämda Thelma Ritter som den gudomliga Grace Kelly. Ritter är sjuksköterskan som ska se till att Stewart i växer fast i sin rullstol medan Kelly är hans flickvän. Sort of.

För hon vill gärna att deras förhållande ska bli något mer än så och den inställningen är ivrigt uppbackad av Ritter. Medan James Stewart är tveksam – han vill ju fortsätta sitt äventyrliga jobb när gipset väl åker av och han kan inte föreställa sig att Grace Kelly skulle klara av varken öken eller djungel. Vilket han uppenbarligen bestämt sig för utan att ens ge henne en chans att visa om han har rätt eller inte. Samtidigt börjar man som tittare undra om detta argument egentligen är ett svepskäl för Stewarts del, eftersom han tidigt också påpekar att problemet med Kelly är att hon helt enkelt är för perfekt. Om det i sin tur innebär att han vill ha någon som är lika benägen att fela som han själv eller om han bara har kalla fötter inför deras klasskillnader blir heller inte helt klart.

Det har skrivits hyllmeter om Rear Window, vad den säger om voyeurism och hur vi i publiken görs medskyldiga till James Stewarts tjuvkikande på sina grannar och alldeles särskilt på Raymond Burr (mr. Lars Thorwald) som Stewart misstänker har mördat sin fru. Det känns högst sannolikt att Michael Powell och Leo Marks plockade med sig det moraliskt tveksamma i längtan att få tillgång till våra grannars privatliv, kanske se något riktigt smaskigt, för att liva upp vår egen, trista tillvaro till sin framtida Peeping Tom.

Själv tyckte jag dock att det var mer intressant att fundera på Rear Window som en film om kärlek. Inte en i strikt mening romantisk film, däremot skulle jag vilja påstå att John Michael Hayes manus (baserat på novellen ”It Had to Be Murder” av Cornell Woolrich) och visualiseringen av alla grannfönstren (som ett gytter av TV-apparater eller varför inte iPad-skärmar?) visar upp många olika sorters kärlek eller relationer. Att samtalet mellan Stewart och Ritter om den frånvarande Kelly kommer tidigt, innan vi har en aning om att detta ska bli en thriller, satte också tydligt relationstonen för min del.

I centrum står förstås förhållandet mellan Stewart och Kelly. Bägge är självständiga, med egna karriärer, men det är helt uppenbart att hon är ute efter en tajtare tvåsamhet. Medan Stewart (om det inte vore för den drygt 20-åriga åldersskillnaden dem emellan) torde vara den typiske kanskemannen. Och trots att hon försöker sätta ned foten och tvinga fram ett ultimatum är det förstås ett hot som hon inte kan infria. Innan de hittar någon i sanning gemensam arena (både mysteriet i sig samt det faktum att hon tror på hans historia) och Kelly handgripligen kan bevisa sitt kurage kan Stewart inte ge sig hän i förhållandet känslomässigt. Ritter får också understryka det genom att tidigt påpeka att folk i allmänhet, och Stewart i synnerhet, har intellektualiserat kärleken till döds.

Runtomkring Stewart och Kelly finns samtidigt många andra typer av förhållanden och kärleksrelationer. Den gracila danserskan kallad ms. Torso som plockar hem nya män varje kväll och sedan handgripligen måste avvisa dem vid dörren när det är dags att säga godnatt. Den ultimata åtråvärda kvinnan (förutom Grace Kelly då) som samtidigt har en egen liten kärlekshemlighet. Den ensamma ms. Lonelyhearts som dukar upp fekjmiddagar för en icke-existerande dejt som alla slutar med att hon dricker hela vinpavan själv. Den lika ensamme kompositören, vars kärlekspianoklink utgör en stor del av filmens soundtrack (Mona Lisa, That’s Amore, Lover. VSB).

Och sedan har vi förstås de suspekta Thorwalds, där en sängliggande fru tjatar sönder sin make med eventuellt ödesdigra konsekvenser. Plus ett nygift par i sin första lägenhet, vars relationella utveckling under blott en vecka får oss att undra om de kommer att sluta på samma sätt som Thorwalds.

Så visst finns det mycket att plocka med i manuset. Hitchcock vet vad han gör med både kamera och efterföljande klippning för att mjölka mesta möjliga ur historien. Scenografi och kostymer är höjda över alla tvivel. Trots det tycker jag inte lika bra om Rear Window som många andra verkar göra. Jag visste faktiskt inte hur själva mysteriet skulle avslutas, men fann ändå inte upplösningen särskilt spännande. Faktiskt så pass ospännande att jag till och med fastnade på ett par vanvördiga nitpicks (hur kunde till exempel Thorwalds stå med i telefonkatalogen om de bara hyrt lägenheten för sex månader?). Någon slags dynamik finns absolut mellan Stewart och Kelly, däremot inte en gnutta romantik. Och medan Kelly är överjordiskt vacker, käck och charmig blir jag inte förförd av hennes skådespeleri. Favoriten i det avseendet blev istället Thelma Ritter som den bitskt morbida Stella.

Så på ungefär samma nivå som exempelvis Vertigo för min del. Både den och Rear Window är filmer vars kvalitet jag inte kan ifrågasätta men som samtidigt inte engagerar mig på samma sätt som exempelvis Rebecca eller Psycho.

6 reaktioner till “Rear Window (1954)”

  1. Kul med sampostning och tack för pingen!

    Det är slående hur aktuell denna film har blivit nu på grund av pandemin. Det var en sak vi skulle lyft mer i podden.

    Också kul att du spanar på kärleken i olika faser som spelas upp i filmen. Detta behandlade vi i alla fall lite flyktigt i podden.

    Visst är Thelma Ritters Stella en frisk fläkt, så som starka birollskaraktärer ofta är. Det är en tacksam roll att spela. Men denna typ av biroller blir ofta lite mer ”one note” då de har i uppgift att kontrastera mot huvudpersonerna.

    Tycker det är lite synd att du avfärdar Grace Kelly så summariskt. Är hon kanske för vacker till och med? 😉

    Personligen tycker jag hon är intressantare än Stella då hon utmanas av Jeffs behandling. Vi har en arc, gott folk! Dynamiken dem emellan utmanar oss tittare och det är det som gör filmen bra. I mina ögon i alla fall… 😀

  2. Tack själv, det var roligt att få hänga med. Ja, det känns som om kärlekstemat uppmärksammas oväntat lite när denna film omnämns med tanke på att vi alla uppfattade det så tydligt.

    Jag tror att en anledning till att jag tyckte bättre om Ritter än Kelly är att Ritter får bita ifrån lite. Arcen du pratar om skulle jag säga handlar om relationen mellan Stewart och Kelly, snarare än Kellys rollfigur. I mina ögon förädnras hon ingenting i sig, däremot förändras Stewarts syn på henne. Så ska vi vara petiga tycker jag att det är han som genmgår en förändring, vilken därmed också påverkar deras relation. Medan hon förblir densamma och bara sas väntar in hans förändring.

    Du menar att jag skulle vara så blind av svartsjuka på Kellys utseende att jag inte ser vilken fantastisk skådis hon är? Så kan det förstås vara. Å andra sidan har jag sett tre filmer med henne och aldrig tyckt att hennes prestation stått ut. Så i så fall är jag väldigt förblindad 😉

  3. Detta tillsammans med Frenzy är nog min favorit bland Hitchcock filmerna (en regissör jag har som bekant en ljummen inställning till). Jag gillar stämningen och scenografin och storyn är inte helt fel den heller.

  4. @Filmitch: Kruxet för min del är att det känns som om jag sett alldeles för få Hitchcock för att säkert kunna kora ”bästa”-filmer (tex Frenzy). Hittills tycker jag dock att de allra flesta är riktigt bra, så min inställning är nog generellt lite varmare än din

  5. En Hitch är väl oftast trevlig men kanske inget speciellt – blir nog min inställning. Jag har nog sett mellan 10 – 15 filmer i många fall beroende på att jag vill upptäcka den där genialtetet jag inte än lyckats finna.

  6. @Filmitch: Nej, iofs, än så länge tror jag inte att jag har någon Hitchcock som är 5/5. Vilket man väl bör kunna kräva av ett geni? 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: