It’s a comedy, it’s sexy and it’s action. It’s a total entertainment experience!

Nå, så låter det i alla fall när sångaren/komikern/skivbutiksföreståndaren Rudy Ray Moore får beskriva sin alldeles egenhändigt gjorda film om sin alldeles egenhändigt påhittade scenpersona – Dolemite. And fuckin’ upp motherfuckers is his game!

Enligt dagens biopic, Dolemite Is My Name, slet Moore närmare hälften av sitt liv för att (1) undfly livet som fattig arrendebonde i Arkansas och (2) bli kändis. När filmen tar sin början har han med råge klarat av den första delen eftersom han numera bor i L.A. Men det där kändisskapet är det lite si och så med. Förvisso har Moore spelat in ett antal skivor men de tillhör inte typen av musik som går hem i 70-talets svarta, urbana kvarter. Hans standup-rutin är inte heller någon större succé.

Men en dag slår inspirationen till och han börjar härma den sortens talsjungande, rimmande skämt (vilka primärt går ut på att vara extremt oanständiga) som L.A:s äldre uteliggare kör med. För att kunna framföra dem i något annat än en vit smoking med rysch-skjorta hittar han också på ”Dolemite” – en hallick-uppklädd cooling som skulle kunna vara tagen ur vilken blaxploitation-film som helst. Och det är förstås också det som blir nästa naturliga steg för Rudy när hans Dolemite-skivor börjar nå en viss popularitet – till vita duken. Varför skulle inte han också kunna nå tusentals biobesökare med allt vad en modern, svart publik vill ha. En kvinnlig kung fu-armé! Sex! Tuffa repliker! Biljakter! Explosioner! Exorcismer!

Någonstans i bakhuvudet var titeln eller namnet Dolemite inte helt obekant men jag kan inte påstå att jag hade någon som helst koll på vare sig filmen från 1975 som bär hans namn eller upphovsmannen Rudy Ray Moore. Då är det ju tur att Netflix tillhandahåller en trivsam BOATS-rulle som Dolemite Is My Name. Det går säkert att ha många invändningar mot den allt övergripande snällis-stämningen (varken alkoholism eller hemlöshet är genuint tragiskt) men jag kan inte komma ifrån att filmen verkligen är…trivsam. Jag har varken sett The Room eller The Disaster Artist så mina tankeparalleller går istället främst till Kevin Smiths Zach and Miri Makes a Porno.

Eddie Murphy, i rollen som Moore, gör en av sina bästa rolltolkningar på länge och det är svårt att inte bli charmad av hans obevekliga passion och energi. Ska man tro filmens berättelse besatt Moore femåringens obekymrade självförtroende med tillhörande icke-existerande självinsikt i sådana mått att han alltid fick folk att ställa upp på hans idiotiska projekt. Han kunde från gång till annan bli missmodig av det faktum att han inte nådde den berömmelse han tyckte sig vara värd men är samtidigt ”the comeback king”. På något sätt hittade han alltid en annan dörr eller fönsterglipa där han kunde börja sticka in foten.

Visst innehåller Dolemite Is My Name en del allvar i sin beskrivning av förfallet i klassiska L.A.-kvarter eller villkoren för svarta skådespelare på en vit filmmarknad. Men för det mesta verkar både regissör Craig Brewer samt manusförfattarna Scott Alexander och Larry Karaszewski ha satsat på må bra-känsla, kompisskap och humor. För det är något oemotståndligt med den här typen av underdog-historier där vi ska känna rejält med sympati med och ömma för protagonisten. Moores obändiga entusiasm blir aldrig ömklig, patetisk eller ens irriterande och vi unnar honom varenda en av de avslutande applåderna på den röda premiärmattan.

Jag underhölls ohejdat av Dolemite Is My Name och ser inga problem med att Rudy Ray Moore, ”the grandfather of rap”, får en smula uppmärksamhet. Däremot måste erkännas att jag vete tusan om filmen gjorde mig särskilt sugen på att se originalet. Det är oftast roligare att se hur en film blir dålig än att se den dåliga filmen.