alt. titel: Studie i brott

Apropås mr. Alfred Hitchcock

***

VertigoFöre detta polisen John Ferguson, av vännerna kallad Scottie, sitter på hispan. En utveckling som är föga förvånande med tanke på att han inom loppet av några korta månader varit nära att störta mot sin egen död, sett en poliskollega istället störta mot samma död och utvecklat svårartad höjdskräck på köpet.

Men det är inte nog med det. Efter avslutad poliskarriär (en skrivbordsposition ligger inte för Scottie) tar han på sig att skugga frun till en gammal kompis från college. Och han gör lite mer än så – skuggningen utvecklas snart till en passionerad kärleksaffär. Men Madeleine Elster är lite för labil för att ge sig in i en relation och slänger sig, mitt framför ögonen på Scottie, istället ned för ett kyrktorn.

Till slut är dock Scottie tillräckligt mentalt frisk för att återigen gå på San Franciscos gator. Men ”tillräckligt” frisk är fortfarande inte helt hundra och överallt ser han saker och kvinnor som påminner honom om Madeleine. Och är det så konstigt att han mer eller mindre förföljer stackars Judy Barton, när hon nu är så ruggigt lik Scotties avlidna kärleksintresse?

Vertigo är en av Alfred Hitchcocks mer kända filmer och räknas dessutom som en av James Stewarts paradroller. Nu var det väldigt länge sedan jag såg någon annan Hitchcock, varför jag känner att jag har lite svårt att bedöma Vertigo rättvist.

Filmen är självklart inte dålig, men spänningen i den första halvan, fram till Vertigos första klimax, har inte lyckats hålla i sig. Jag vet ju hur det kommer att sluta, sitter mest och väntar på fortsättningen, för den minns jag lite mindre av. Dessutom upplever jag relationen mellan Judy och den allt mer besatte Scottie som betydligt mer intressant än den mellan den eventuellt besatta Madeleine och den betuttade Scottie. Scenen där Judy ska sällskapsdansa med en Scottie som ser mer död än levande ut är dessutom hysteriskt rolig.

I denna andra halva bränner det till, både handlingsmässigt och psykologiskt. En mer lättsinnig James Stewart (innan total nervkollaps) förstås fortfarande är mycket bra men inte riktigt på samma nivå.

Musiken av Bernard Herman med virrande stråkar hjälper förstås till med att hålla spänningen vid liv, så även i första halvan när det ibland inte verkar som Scottie gör så mycket mer än medelst bil förföljer Madeleine på San Fransiscos vindlande gator. Scenografi och kostymer är fläckfria, från Scotties mysiga ungkarlslägga till Madeleines magnifika garderob.

Tintning och visuella effekter tjänar ett mer ambivalent syfte – det sjukligt gröna ljuset på Judys badrumsdörr är effektivt, medan Scotties drömsekvens känns aningens daterad för att uttrycka det milt (jag såg den restaurerade versionen).

Inte heller storyn upplever jag som tillräckligt helgjuten för att Vertigo ska bli en riktig fullträff. Borde inte Scottie och Madeleine åtminstone vid något tillfälle under sin passionerade kärleksaffär beröra det faktum att hon faktiskt har en äkta make? Och vart försvinner den pålitliga Midge när Scottie väl blivit ”frisk”förklarad?

Men visst, det är Hitchcock vi snackar om här, en av de där regissörerna med en skapligt hög lägstanivå. Vilket får till följd att även om man kan ha invändningar mot Vertigo är det fortfarande en gedigen film.

Annonser