Det är Halloween, en kväll som gjord för spökhistorier och andra läskigheter. Kanske det till och med regnar ute, viner lite runt knuten? Du sätter dig tillrätta för kvällens TV-underhållning där den välbekante värden försäkrar att det publiken ska få ta del av är en ”live investigation of the supernatural”. Han gör det emellertid med ett småleende och i studion sprakar en härlig brasa. All is well… Men hur känns det om du undan för undan börjar misstänka att det du ser faktiskt händer på riktigt, hur osannolikt det än kan tyckas? Riktiga hemsökelser, som till och med verkar göra studions paranormala expert konsternerad.

Vad gör du? Ringer till kanalen för att få veta vad i helsicke det är som pågår? Vallar barnen från TV:n innan de får PTSD? Blir så rädd att du några dagar senare tar livet av dig för att undkomma vad som än hemsökte det där TV-programmet?

Allt detta påstås i alla fall vara efterdyningar av 1992 års sändning av Ghostwatch på BBC. En TV-film som tydligen var på nypet att dras in men till slut sändes på kvällen den 31 oktober. Upplägget bygger på att publiken ska uppfatta det man ser som ”live”, komplett med inringda samtal från allmänheten. Alltså en form av avancerad mockumentär.

BBC var dock tillräckligt medveten om risken man tog med greppet för att tydligt visa att filmen sändes inom ramen för BBC One:s drama-serie och dessutom utrusta programmet med manusförfattarens namn: Stephen Volk. I autenticitetens namn var telefonnumret som visades på skärmen förvisso BBC:s vanliga inringningsnummer. Men just den här kvällen var det riggat med en inspelning som skulle informera de som ringde att TV-programmet inte var på riktigt.

Men i likhet med Orson Welles dryga femtio år tidigare hade BBC inte räknat med den resulterande responsen. Tittare som exempelvis hade missat de första minutrarna hade förstås också missat både hänvisningen till BBC One Drama och att det fanns en manusförfattare. På en timme kom det in 30 000 samtal vilket korkade igen linjerna. Istället för att höra en lugnande inspelning som talade om att Ghostwatch var på låtsas fick många bara en en upptaget-ton.

I ett bittert eftermäle inkom inte mindre än 35 olika klagomål som hävdade att unga eller intellektuellt funktionsnedsatta tittare blivit svårt traumatiserade av programmet. Artonårige Martin Denham tog livet av sig och familjen var övertygad om att det berodde på Ghostwatch. British Medical Journal publicerade en artikel som beskrev PTSD-liknande symptom hos två tioåriga pojkar efter titten. Allt detta är sannolikt en del i förklaringen till varför BBC aldrig repriserat Ghostwatch inom sin vanliga tablå.

Själv har jag ingen aning om hur jag skulle ha reagerat om jag sett TV-filmen när det begav sig. Vi får tänka på att varken TV-mediet som sådant eller möjligheterna att kontrollera sanningshalten i program var särskilt utvecklade 1992. Inga sociala medier att fråga (men heller inga att ytterligare piska på stämningarna), ingen lavin av James Wan-spök-filmer, ingen större vana vid vare sig found footage eller mockumentärer och varför skulle man ens ifrågasätta trovärdigheten hos BBC och den trygge värden Michael Parkinson?

Hur Ghostwatch väljer att lägga upp hemsökelseberättelsen påminner till viss del om The Conjuring 2. Det är förstås ingen slump, då bägge filmerna utgår från det ”sanna” fallet med Enfield-poltergeisten från slutet av 70-talet. Det får mig också att undra om James Wans spökfilm faktiskt gör en liten nickning till sin föregångare genom att döpa sin demon till Valak. Låter ju inte helt olikt efternamnet Volk, eller hur?

Men även om Ghostwatch så här i backspegeln kanske inte är en så skrämmande titt, särskilt inte om jag jämför med Nigel Kneales mustiga The Stone Tape, kan jag inte låta bli att beundra det oerhört smarta upplägget. Man använde sig alltså av välbekanta BBC-fejs som gjorde ungefär det de gjorde i vanliga fall och kompletterade med ”inringda” samtal vilka undan för undan bygger upp spänningen, antingen genom att berätta om alla konstigheter som hänt dem medan de tittat på programmet eller komma med skrämmande bakgrundsfakta om huset där hemsökelserna äger rum. Infernaliskt innovativ TV i världsklass, helt enkelt.