The Stone Tape (1972)

Företaget Ryan Electric tar över det gamla huset Taskerland för att i största hemlighet utveckla ett revolutionerande kommunikationsmedium som ska ge dem en fördel i teknikkapplöpningen mot japanerna. Det här med sekretess är oerhört viktigt för den merkuriske forskningschefen Peter Brock. Så när det börjar mumlas om att Taskerland kan vara byggd på en stengrund som härrör från 600-talet är det han som håller för öronen och lallar högt. Inga kulturvårdsnissar ska komma och k-märka hans viktiga labb, thank you very much!

I ett fuktigt källar-rum, nära den där grunden, upplever samtidigt programmeraren Jill Greely märkliga fenomen. För att vara helt ärlig nämner hon ett ord som får Peter att reagera på samma sätt som när han hör talas om antika ruiner: ”spöke”. Men eftersom det är viktigt för projektet att Jill ska kunna fokusera på sina arbetsuppgifter ger de sig ut i byn för att luska lite i husets historia. Efter ett besök på puben och hos prästen står det klart att man under slutet av 1800-talet faktiskt utförde en exorcism i källaren men att den uppenbarligen inte tjänade mycket till. Efteråt dog nämligen en ung tjänsteflicka i samma rum.

Men Jill är nu inte längre ensam om att höra springande steg och hjärtskärande skrik i rummet. Nära nog alla projektmedlemmarna upplever samma sak, bara i olika omfattning. Det märkliga är att inget av det fastnar på deras avancerade inspelningsutrustning som släpats ned i källaren. Men det är nu Peter bevisar varför han är forskningschef när han finner svaret till gåtan: själva stenarna är det revolutionerande mediet de letat efter! På något sätt lyckas golvet och väggarnas kalksten ”spela in” sådant som hänt i rummet och sedan ”sända” inspelningen till människorna som befinner sig i det. Nu gäller det bara att komma på hur de ska kunna utnyttja stenens kommunikativa förmåga. Men är det verkligen så smart att försöka locka fram något från ett medium som är miljontals år gammalt?

Av naturliga skäl får vi i år flera tillfällen att återkomma till 2013 års Halloween-tema som ju fokuserade på filmer från brittiska produktionsbolaget Hammer. Tack vare Quatermass and the Pit, en av det temats stora positiva överraskningar, blev jag medveten om att manusförfattaren Nigel Kneale var en kraft att räkna med. Att han dessutom står bakom 1989 års TV-version av Susan Hills spökhistoria The Woman in Black gör ingen för att punktera den ballongen. Så när eminenta podden Vacancy lade ut texten (ok då, pratet) om Kneale och TV-filmen The Stone Tape, som sades vara hans absolut bästa och mest skrämmande någonsin var det klart att jag lystrade som en pigg fågelhund på rip-fjället.

Vi är ju alla överens om att höga förväntningar kan innebära arsenik, cyanid och curare för de bästa av filmer. Lyckligtvis blev det inte fallet med The Stone Tape. Visst, det är en TV-produktion med allt vad det innebär för ljud och bild, men vad gör det när skådespelarprestationerna är helt ok och icke minst Kneales manus top notch. Regissören Peter Sasdy känner vi också igen från Hammer-temat (Countess Dracula) och han lyckas i alla fall inte förstöra den fina historia han fått att förvalta.

Det är möjligt att jag i bakhuvudet hade med mig mer av Vacancys snack om The Stone Tape än jag egentligen mindes. Så ni får ta det med en nypa salt när jag säger att jag ganska omgående blev påmind om en av mina John Carpenter-favoriter – Prince of Darkness. Där rörde historien ju också ett gäng forskare med en massa avancerad utrustning som hittar märkliga saker i en gammal källare. Obegripligt nog uppskattade Kneale själv inte det allra minsta att hans historia plockades upp av den amerikanske regissören: ”For the record I have had nothing to do with the film and I have not seen it. It sounds pretty bad. With an homage like this, one might say, who needs insults?”

Just forskningsvinkeln på en spökhistoria känner vi också igen från exempelvis The Entity och Poltergeist. Samtidigt är frågan om inte Kneale i sin tur kan ha varit lite, lite inspirerad av Shirley Jacksons The Haunting of Hill House?

Som vanligt när det gäller dessa 70-talsproduktioner finns det förstås lite genusmässiga krokar att hänga upp sig på om man nu skulle känna för det. Peter avfärdar sin sekreterare med ett snäsigt ”Oh, go and make some coffee, will you!”. Och även om det känns lite typiskt att det är just Jill som ska vara särskilt känslig för stenarnas utsändningar (samt dessutom bli hysterisk på kuppen) är hon samtidigt projektets ansvariga programmerare och bidrar tack vare sina datorkunskaper i hög utsträckning till gåtans lösning.

På samma sätt som i Quatermass and the Pit lyckas Kneale i fallet The Stone Tape hitta i alla fall min mentala g-punkt med en historia som rör sig i gränslandet mellan det vetenskapliga, det vidskepliga, det övernaturliga och det uråldriga. Utan att det blir allt för tydligt (lyssna och lär, nutida filmmakare) sår han frön som når optimal skörd i precis rätt ögonblick. Tack och bock, Vacancy!