Quatermass and the Pit (1967)

alt. titel: Five Million Years to Earth

Trycket på Londons tunnelbana är hårt och stationen vid Hobbs End behöver byggas ut. Men transportstyrelsen får avhända sig projektet, först till paleontologer och sedan militären, när arbetarna hittar ett flertal gamla skelett i leran.

Förutom skelett hittar man också vad man först tror är en gammal V2-raket, därav militärens inblandning. Och eftersom professor Bernard Quatermass råkar besöka överste Breen för att diskutera månens kolonisering när Breen får förfrågan från Hobbs End hakar han också på.

Det visar sig snart nog att det inte alls handlar om någon övervintrad och rostig stridsspets – föremålet man gräver fram är inte magnetiskt och svetslågor påverkar det inte det minsta. Inne i vad som bara kan vara någon form av farkost finns också ett slutet utrymme som man inte kommer åt. Vad finns egentligen där inne och vilken koppling finns mellan skeppet och skelettfynden? Överste Breen är förvissad om att det hela är en gammal propagandaploj från nazisterna som är tänkt att skapa panik bland Londons befolkning, men Bernard Quatermass är inte lika övertygad.

Jamen, så äntligen! En Hammerfilm som faktiskt var riktigt bra och inte bara ofrivilligt underhållande. Kanske det till viss del beror på att filmen har en hel del kvalitativ TV- och filmunderhållning i ryggen. Nog för att jag kände igen titeln Quatermass and the Pit, men jag trodde i min naivitet att det berodde på att det var en av de bättre Hammerfilmerna.

Men en snabb slagning på Wikipedia avslöjar att det bakom Quatermass and the Pit finns inte mindre än tre TV-serier och två filmer. Alla tillhör de sci fi-genren och alla innehåller de denne professor Quatermass. I The Quatermass Experiment kommer brittiska astronauter hem till England med något mindre välkommet i bagaget. I Quatermass II håller utomjordingarna på att ta över England. Så att Bernard Quatermass tredje gången gillt är ganska snar till att hoppa på rymdskeppsteorin är kanske inte så konstigt.

I likhet med alla tidigare Hammerfilmer ska jag väl inte gå så långt som att påstå att Quatermass and the Pit är direkt läskig, men manuset (som naturligtvis bygger på den tidigare TV-serien) är osedvanligt intrikat och väl genomarbetat. Även skådespelarna levererar genomgående bra prestationer, från Andrew Kier som spelade Bernard Quatermass för första gången och Hammerveteranen Barbara Shelley till toppnamn som James Donald (The Bridge on the River Kwai samt The Great Escape) och Julian Glover (The Empire Strikes Back samt For Your Eyes Only).

Särskilt stämningsskapande blir kopplingarna bakåt i historien eftersom gatan utanför tunnelbanestationen, Hobbs Lane, tidigare kallades Hob’s Lane. Och det vet ju varenda människa att Hob är en synonym för djävulen. Denna slutledning byggs på med berättelser om hemsökta och därefter övergivna kvarter i stadsdelen. I Westminster Abbeys arkiv hittas dokument som beskriver ett ”outbreak of evil at Hob’s Lane” från 1300-talet.

Jämfört med de två tidigare filmerna har man också öst in förhållandevis mycket pengar i produktionen; The Quatermass Xperiment kostade £42 000, Quatermass II £92 000 och Quatermass and the Pit svindlande £275 000.

De knastriga minnesvideoupptagningarna av horder med marsianer funkar hyfsat när det inte blir alltför uppenbart att man bara har ställt upp rader med små plastfigurer som får ”marschera” fram och tillbaka. Däremot är kaoset nere i tunnelbanehålet riktigt bra genomfört och ett sönderfallande miniatyr-London är rätt charmigt.