Mitt liv som hundNär jag så äntligen fått tummen ur och sett en klassisk svensk film, kunde jag ju lika gärna också hugga den något mindre klassiska litterära förlagan (och självbiografin?): Reidar Håkan Vallis Jönssons Mitt liv som hund.

Och om jag blev lite överraskad av att filmatiseringen inte var den renodlade komedi jag förväntat mig hade jag garanterat blivit ännu mer överraskad om den lagt sig ännu närmare Jönssons bok. För nu snackar vi inte bara lite bitterljuv barndomsnostalgi, skuggad av en mors död, utan fullskalig tragik. Inledningsvis skulle man dock kunna missta sig på den punkten eftersom Jönsson lagt upp sin berättelse som en lång dags färd mot en allt mörkare natt.

Såvitt jag kan förstå delas berättelsen om Ingemar Johansson (en pojke som av en ren händelse råkar heta ”Vallis” i mellannamn) upp i tre huvudsakliga delar – de två sejourerna i Småland hos morbrodern och så ett kortare efterspel. Särskilt de två Smålandsvistelserna tenderar att flyta ihop för min del och jag blir aldrig riktigt klar över vad som händer när. Eventuellt förekommer också fantasier inflätade i de reella minnena. Kanske spelar det heller ingen större roll att försöka hålla isär de olika perspektiven? Eventuellt är den springande punkten att det ena tillfället är barndomsskön sommar medan återkomsten sker i en bitande kall februari.

Helt oavsett årstid och omständigheter är Ingemar emellertid en vilsen liten pojke som skyfflas än hit, än dit, som en oönskad jycke. Som titeln antyder identifierar han sig också gärna med hundar, blandrasen Sickan är den enda levande varelse som han vågar älska av hela sitt hjärta och när livet blir för tungt flyr Ingemar gärna in i att möta omvärlden med morrningar och kura ihop sig i för tillfället tomma hundbäddar.

Livet vid glasbruket i Småland är fullt av tokroliga händelser och prilliga personligheter. Som gubben Holst vilken gärna vill att Ingemar läser för honom från tidningarnas underklädesannonser eller den ”oansvarige” morbrodern som försöker bygga sig ett lusthus för att ha någonstans att lyssna på sin älsklingsskiva med Povel Ramel – ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”. Men under alla de här beskrivningarna löper hela tiden det svarta stråk som är Ingemars relation till sin lungsjuka mamma. Och det är något som han inte kan undfly även om alla runtomkring honom försöker få den lille gossen att glömma och gå vidare.

Jag överväldigades inte av filmatiseringen och måste erkänna att jag inte heller blev särskilt gripen av boken. Visst, genom en hel del filter och på långt håll kan jag för all del inse att Ingemar är en oerhört olycklig liten kille men jag bryr mig helt enkelt inte. Ibland lyckas Jönsson glimta till med både insiktsfulla och poetiska beskrivningar av de avgrunder som skiljer barn från vuxna men det räcker inte. Allt för ofta ramlar berättelsen ned i en galghumor som jag inte finner särskilt underhållande. Alternativt en pojkcentrering med stort fokus på pittar och bröst som jag inte finner särskilt intressant.

Så när det väl börjar bli rejält tragiskt har jag tyvärr för länge sedan slutat engagera mig i Ingemars öden och äventyr och trassliga uppväxt. På samma sätt som Lasse Hallströms film är välgjord tycker jag mig kunna se att Reidar Jönssons bok är välskriven men ingen av produkterna lyckas skapa någon återklang i min resonanslåda

star_full 2star_full 2

Annonser