Man who knew infinityVem lämnar ett varmt och välbekant sydöstra Indien för ett svinkallt, fuktigt och främmande Storbritannien? Särskilt som resan i sig och kosthållet i det nya landet blir problematiska ur ett religiöst perspektiv.

Tja, är man lika fascinerad av matematik som Srinivasa Ramanujan finns det inte bättre ställe i hela världen (i alla fall inte när man tillhör det brittiskt styrda Indien) än det anrika Cambridge. Ramanujans förmåga är av den arten att han till och med blir inbjuden att samarbeta med matematikern Godfrey Harold Hardy vid Trinity College. Det blir början på en både fruktbar och slitsam relation där Hardys krav på form och bevisföring utmanade den unge indiern vars originalitet och närmast osannolika insikter i sin tur inte alltid var så lätta att rama in.

En BOATS är en BOATS är en BOATS… Sällan bortkastad tid men heller inte sällan filmer som tryggt kan läggas i facket ”mer intressant än bra”. Ett omdöme som i allra högsta grad kan appliceras på The Man Who Knew Infinity. Det lär dröja innan jag glömmer bort namnet Srinivasa Ramanujan eller att de matematiska funktioner som han kom på under det tidiga 1900-talet kan användas för beräkningar av svarta hål. Och det är ju sjukt coolt, bara det.

Själva produktionen går heller inte att invända mot. För mina ögon ser det ut som om man fått tillåtelse att filma det mesta på plats i Cambridge och IMDb:s kategori ”Filming & production” tycks bekräfta den misstanken. Fördelen torde vara att miljöerna är så pass stabila att det räcker med att slänga dit ett antal statister i tidstypiska kläder och saken är biff (eller snarare kålrot i det här fallet eftersom Ramanujan var strikt vegetarian). För att inte tala om collegeprofessorerna som ännu mer sällan förändrar sina kåpförsedda uppenbarelser.

Rollbesättningen går inte av för hackor – en strikt Jeremy Irons som Hardy mot en sympatisk Dev Patel som Ramanujan. Sympatisk, men inte utan ett rejält mått självsäkerhet och förtroende för sin matematiska förmåga. Mer eller mindre vid sidan av skymtar också Stephen Fry, Toby Jones och Jeremy Northam förbi, den siste som ingen mindre än Bertrand Russell.

Tydligen ska även matematikersamfundet ha gett sin välsignelse till The Man… och filmen lyckas för all del resonera ganska begripligt kring matematikens sköna mysterier. Är du en praktiker eller en metafysiker? Kan briljanta teorem stå för sig själva om ingen kan förklara hur man kommer fram till dem?

Men utöver att ge en bild av matematikerkulturen i början på 1900-talet står sig The Man… ganska slätt som historia betraktat. Det hela blir som så ofta i den här typen av film väl övertydligt i fråga om detaljer som ändå prompt måste inkluderas: Ramanujans vegetariska problem i ett land vars kulinariska höjdpunkt är potatis kokt i ister, det politiska klimatet, rasismen. Försöken att lite nu och då skaka liv i kärleksrelationen mellan Ramanujan och hans fru (som under alla år var kvar i Indien) är dömda att misslyckas eftersom vi aldrig får någon känsla för den. Slutet kommer dessutom väl abrupt, ena sekunden tycks Ramanujan döende i tuberkulos för att i nästa göra sig redo att åka tillbaka till Indien.

Dessutom har filmmakarna förstås inte kunnat motstå frestelsen att göra huvudpersonens berättelse ännu lite mer dramatisk genom att bland annat ge intryck av att han inte fått någon som helst utbildning. Formellt stämmer det förvisso, men Ramanujans historia ger vid handen att han främst var utbildnings- och arbetslös eftersom han inte brydde sig om någonting annat än sina matematiska strävanden. Innan han åkte till Cambridge hade han kontakt med flera framstående indiska matematiker och dessutom blivit publicerad i Journal of the Indian Mathematical Society.

Rent matematiskt kanske The Man… är en film överlägsen exempelvis Good Will Hunting men filmupplevelser går nu en gång för alla inte att reducera till siffror allena (förutom när det gäller betygssättning, då).

star_full 2star_full 2

Annonser