I enlighet med gammal god bloggtradition hedras 6 juni med ett inlägg om en svensk film.
***
alt. titel: My Life as a Dog
Ingemar är en stor relativist och det kan nog behövas. När storebrorsan Erik väcker en med en luftgevärspipa rakt i plytet, när hunden Sickan försvinner på pensionat och mamma är mer eller mindre konstant sängliggande med någon slags lungåkomma hjälper det att tänka på rymdhunden Lajka som ju dog i sin kapsel. Hade Ingemar vuxit upp på 90-talet istället för fyrtio år tidigare hade han sannolikt knallat omkring i en av de där T-shirtarna: ”Kafka hade det inte heller så roligt”.
För att avlasta lungsjuka mamma en smula skickas Ingemar till morbror Gunnar och hans fru Ulla som bor i Småland där det än så länge finns gott om jobb på glasbruket. Ulla blir tokig på Gunnars ihärdiga spelande av Povel Ramels kokosnötssång. Hans faiblesse för andra damers meloner är sannolikt inte heller något av hennes favoritdrag hos maken. Samtidigt finner sig Ingemar tillrätta med den grönhårige Manne, Mannes mekaniskt lagde farfar, den snygga Berit som jobbar på bruket, farbror Arvidsson som vill att Ingemar ska läsa högt för honom från damunderklädesannonser i tidningen och Saga som helst av allt vill spela fotboll och boxas.
Mitt liv som hund är inte bara filmen som slungade iväg Lasse Hallström i omloppsbana runt Hollywood, den är mer eller mindre en nationalklenod, en av den svenska filmskattens mest omhuldade juveler. Efter visningar ”over there” ska Hollywood-eliten ha vacklat ut från biograferna, fullkomligt förbi av rörelse. Så har jag i alla fall uppfattat snacket runt den, så nu var det väl ändå äntligen dags att se mästerverket.
Först blir jag rätt förvånad; av någon anledning hade jag fått för mig att historien om Ingemar främst skulle vara en komedi och det är rätt svårt att se något humoristiskt i en mamma som skriker åt sina bråkande söner att de tar livet av henne medan Sickan slickar i sig utspilld pannkakssmet för glatta livet. Mer Lars Norén än Lasse Åberg om vi säger så.
Sedan blir jag också överraskad av likheterna med Kådisbellan – boxningen finns där och vad är det egentligen med alla dessa ”nostalgiska” gosskildringar som omöjligen kan berätta sin historia utan den obligatoriska nyfikenheten på sex och tjejer? I Mitt liv som hund blir Berit förstås inte alls arg när Ingemar försöker kika på hennes nakenmodellerande inför glasbrukskonstnären, snarare road och lite smickrad.
Nå, i just den här historien nyanseras den vinkeln på ett intressant och kluvet sätt av pojkflickan Saga som både vill och inte vill att åtminstone Ingemar ska titta lite på hennes knoppade bröst. Och det blir en smula orättvist att reducera Mitt liv som hund till enbart en historia om Ingemars komplicerade förhållande till tjejer. Ska man reducera den till något är det väl en historia om Ingemars komplicerade förhållande till sin mamma, i kombination med coming of age och lagomt prilliga bifigurer.
En i mina ögon rätt typisk svensk film med andra ord – rolig, men inte för rolig. Humorn som gärna ska genomsyras av avvägda mått beska eller melankoli. Tjuvkikande smågrabbar. Snö och snoriga barnnäsor som torkas med allt stelfrusnare vantklädda händer.
Jag ska väl inte påstå att dialogerna i filmen är de bästa jag någonsin hört i svensk film men jag kan förstå att publiken blev imponerade av den unge Anton Glanzelius när det begav sig, för han är oväntat duktig. Tomas von Brömssen spelar Gunnar och hans duktighet är ju knappast oväntad, men välkommen icke desto mindre.
Ja, allt är relativt, som Ingemar lär oss. Jag har äntligen fyllt en vit fläck i min svenska filmallmänbildning. Att det sedan blev en fläck som inte gjorde något större intryck när den väl var ifylld blir till en värdslig sak i sammanhanget. Jag sitter ju i alla fall inte fast i en rymdkapsel på väg mot min oundvikligt kalla död.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Eller, vem vet om vi alla inte sitter där i kapseln i väntan på vår död utan att veta om det…?
Jag såg denna för typ ”hundra” år sedan känns det som och det enda jag kommer ihåg var att jag inte fann den lika bra som hypen gav sken av. Det verkar som att du härmed har bekräftat denna vaga känsla.
Helt ok men jag gillar Kådisbellan bättre kanske därför att Glanzelius och hans rollfigur är lite creepy?
@Henke: I så fall är det en välmaskerad kapsel 🙂
@Filmitch: Min minnesbild av Kådisbellan var också bättre, men den har jag inte sett sedan premiären så det är svårt att jämföra
Men… men… nu tror jag att du missuppfattat lite av hela grejen med den här filmen. Den är ju liksom så himla välgjord och känns så påkostad jämfört med 98,5% av all svensk film. Fotot, klippning, tempot, skådespelerierna och så vidare. Det är en bra film rakt igenom, som film liksom. Med den här filmen visade Hallström att han ver en kompetent filmare som hade kontroll över det han gjorde och kunde kontrollera alla idioter som han jobbade med (för 99,992% av alla som jobbar i filmbranschen är ju idioter). Det var det som fick honom till Hollywood. Det är väldigt få som klarar av att jobba med film.
@Anders: Hej Anders och välkommen till kommentarsfältet 🙂 Du har helt rätt när det gäller filmens produktionsvärde, visst är den välgjord. Och som alltid är det riskabelt att se den här typen av filmer så pass många år efter premiären. Det är så lätt att man jämför dem med filmer som är yngre. Till mitt försvar skulle jag dock vilja påstå att jag aldrig varit särskilt svag för den här typen av film, oavsett vilket årtionde de gjordes.