Jack Reacheralt titel: One Shot, Jack Reacher: One Shot

Kameran följer den vita skåpbilen, ackompanjerad av hetsigt spänd musik. Vem kör bilen? Vem är det som gör sin egen ammunition i de inklippta scenerna? Vem ska falla offer för krypskyttens kula?

Som det snart visar sig är det inte bara ett offer vi pratar om, utan hela fem stycken. Lyckligtvis har mördaren lämnat efter sig tillräckligt många ledtrådar för att polisen snart ska kunna sikta in sig på en rimlig misstänkt – före detta armékrypskytten James Barr, vilken sannolikt lider av svårartad PTSD.

Men innan Barr görs incommunicado tack vare slagsmålsinducerad koma (via en olycksalig fångtransport) hinner han kommunicera ett, och endast ett, budskap. ”Get Jack Reacher.” Hade det varit upp till polisen hade det nog tagit sin rundliga tid eftersom, vilket kommissarie Emerson raskt konstaterar, ”Jack Reacher is a ghost”. Men före detta militärpolisen Jack Reacher är en moralisk man, vilket i sin tur innebär att han faktiskt självmant dyker upp vid James Barrs sjukhussäng.

Bara för att raskt snappas upp av Barrs försvarsadvokat Helen Rodin. Reacher är ett stort fan av öppna sinnelag och lyckas övertala Helen om detsamma. Därför kommer de bägge snart till slutsatsen att det är något skumt på gång, att någon velat sätta dit James Barr för morden. Vilka i sin tur kanske inte alls är så slumpartade som de först syntes vara.

Det var ju det positiva surret kring filmen som gjorde mig nyfiken på Lee Childs thrillerhjälte Jack Reacher till att börja med. Så det var väl inte mer än rätt att jag efter avslutat läs-värv tog mig an filmen också. På Wikipedia kan jag läsa mig till att det fanns planer på filmatiseringar redan när första boken, Killing Floor, hade publicerats i slutet på 90-talet och det är inte så svårt att förstå.

För Jack Reacher är en tacksam hjälte – en stark moralisk ryggrad i ett stenhårt och monumentalt paket mot en generellt vek och amoralisk omvärld. En man som är lika händig med vapen som han är bekväm med att slå folk som förtjänar det på käften. Någon som tar världens skulder på sina axlar när de väl penetrerat hans personliga sfär. I det här fallet främst representerad av den unga Sandy som trots sina taffliga försök att sätta dit vår hjälte ändå väcker hans icke oansenliga beskyddarinstinkt.

Är man det minsta bekant med filmerna om Jack Reacher (uppföljaren Jack Reacher: Never Go Back såg dagens ljus 2016) lär man knappast ha undgått att Reacher porträtteras av Tom Cruise. Ett bra val för en habil thriller men samtidigt ett lite för välbekant fejs. Själv blir jag i alla fall alldeles för distraherad och ser inte alls någon Jack Reacher (viken egentligen ska vara lite av den klassiske western-hjälten ”the man with no name”) utan bara Tompa Cruise.

Ska man gå in på teknikaliteter är skådisen dessutom alldeles för snygg och alldeles för liten för att bli en trovärdig Reacher, en man som enligt böckerna tornar upp sig över de flesta vad gäller både längd och kroppshydda. Nog för att Cruise har en utsökt gymskulpterad torso men det är knappast muskulaturen hos en man som enligt egen utsago ”never works out” och mestadels lever på cheeseburgare och kaffe.

Cruise har teamat upp med sin regissörskompis Christopher McQuarrie och tillsammans har de skapar något som är den saknade länken mellan Mission: Impossible-serien och en TV-thriller. Stämnings- och utseendemässigt finns här ett förvånansvärt högt produktionsvärde men själva historien levererar inte särskilt mycket mer än en genomsnittlig söndags-film på TV. En söndags-film som tyvärr är utrustad med en synnerligen blek skurk i form av Werner Herzog. Särskilt som hans närvaro ska antyda hittills oanade höjder av rädsla, hot och grymhet men som i slutänden närmast förvandlas till en slags McGuffin-figur.

Men för all del, är man inte ute efter mer än genomsnittlig söndags-film-nivå kan en Jack Reacher-film absolut tjäna sitt syfte. Den förvaltar arvet från böckerna relativt väl och jag kan bara anta att Lee Child tycker detsamma. För om du uppmärksammade den där receptionspolisen som var märkligt lik Bryan Cranston? Ingen mindre än författaren i egen hög person. Vad är det för poäng med att skapa en cool hjälte om man inte kan få casha in i form av en mindre cameo?

star_full 2star_full 2star_half_full