Army of Darkness (1992)

alt. titel: Army of Darkness – Evil Dead III, Bruce Campbell vs. Army of Darkness, Army of Darkness: The Medieval Dead

Fem år är en lång tid i skräckfilmssammanhang och därför inleds Army of Darkness med en snabb recap från allas vår hjälte Ash Williams. Jobb på S-mart, flickvän, stuga, demoner, motorsåg, dimensionsportal, yada, yada, yada. Annars kan man ju tycka att två närmast identiska filmer borde ha satt sig i hjärnan på publiken. Särskilt som händelseutvecklingen inte är särdeles komplicerad.

Alltnog, Army Of Darkness tycks vara filmen som skulle ha kunnat bli Evil Dead II om Raimi fått loss tillräckligt med kosing. Nu fick han (och vi) vänta ytterligare ett par år. Vi som nyss sett Evil Dead II minns ju att Ash sköt ihjäl en flygande deadite (demonbesatt på Evil Dead-språket) och därefter blev hyllad av så många statister i rustning som Raimi hade råd med 1987.

Men nu är det nya och härliga tider! Kanske inte så härliga för Ash eftersom manuset högaktningsfullt struntar i hans tidigare hjältestatus och istället gjort honom till en kedjeförsedd slav. I ”medeltiden” kämpar Kung Arthur (!) mot Henry the Red och Ash misstänks tillhöra upprorsmakarens män. Det krävs ytterligare nedmejning av deadites och exempel på kraften i Ash ”boomstick” (”The twelve-gauge double-barreled Remington. S-Mart’s top of the line. You can find this in the sporting goods department. [—] Shop smart. Shop S-Mart”) innan han får den respekt han anser sig förtjäna.

Prio ett är nu att ta sig tillbaka till nutiden men det finns en hake med den planen – kunskapen finns endast i Necronomicon-boken, vilken i sin tur finns på en hemsökt kyrkogård. Av oklar anledning kan ingen annan än Ash hämta den och det är absolut nödvändigt att han samtidigt yttrar orden ”Klaatu Barada Nikto” (blinkning till sci-fi-klassikern The Day the Earth Stood Still). Gissa vad som händer? Snart är Arthurs slott belägrat av en armé av döingar, anförda av den långsamt sönderfallande Bad Ash.

Army of Darkness är ännu ett steg bort från den splatterskräck som var den ursprungliga Evil Dead-filmen. Nu är vi inte ens i kläggig skräckkomedi utan närmast renodlad fantasyaction. En slags Willow för vuxna om man så vill. Fast kanske inte så vuxen ändå…

När vi får stifta närmare bekantskap med Mr. Ash Williams visar det sig nämligen att vår hjälte är ett arrogant, självbelåtet rövhål som inte drar sig för att hunsa både folk och fä när han känner att han ligger på topp. Men återigen uppvisar Bruce Campbell den där lättheten i sin leverans som gör att hans skitstövel ju blir ganska underhållande. Hans överdrivna stumfilmshjältegrabbande av Sheilas korsettförsedda midja (”Gimme some sugar, baby”) är på sitt sätt och i sammanhanget betydligt mer trovärdigt än hans sammetsögda pianoklinkande i Evil Dead II.

När saker och ting börjar risa ihop visar det sig att han dessutom inte är oäven med svärd och spjut, mekaniker, kemist samt tillräckligt mycket av skräckfilmsnörd för att ha Fangoria i bakluckan. Men fortfarande ursäktar filmens frejdiga hejsan-svejsan-stämning även sådana överdrifter. Stämningen är till och med tillräckligt frejdig för skapa en fortsatt charm kring större delen av effekterna som väl borde ha sett ålderstigna ut redan 1992? Raimi fortsatte till viss del på Harryhausen-spåret, särskilt när det gäller skelettarméen, men vi får också generöst med demonmasker plus riktigt dåliga visuella fotoeffekter när Ash ska slåss mot ett antal mini-me’s. Själv har jag emellertid de rosenskimrande nostalgiglasögonen kirurgiskt fastmonterade på näsroten och kan bara tycka att det hela är både charmigt och kul. Till och med när det är helt uppenbart att ”skelettet” är a-guy-in-a-suit eller en docka som man spänt fast i hästsadeln.

De där glasögonen gör också att jag är oförmögen att avgöra hur en nutida och obekant tittare skulle reagera på filmen. Går det att se förbi det jönsiga, det larviga, det knasiga, det ostiga (“I may be bad… but I feel gooood”), och uppleva filmens hejdlöst underhållande själ? Only one way to find out!

Demonstatus:
Kanske lika bra att kasta alla illusioner om någon slags genomtänkt demonmytologi överbord vid det här laget? Det talas om ”evil” och ”demonic resurrection” men i realiteten utnyttjar Raimis manus alla former av odöda och monster som tänkas kan för att göra en kul film. De uppenbara tecknen på demonnärvaro är hemsökelserna i kvarnen och så förstås besattheten hos alla deadites.

P.S. Det kan vara värt att notera att det finns två olika slut till Army of Darkness. Ett downer-slut som Raimi och Campbell gillade. Ett upbeat-slut som bolaget gillade. Gissa vilket som är bäst? D.S.

P.P.S. Jag har för flera år sedan hyllat Joseph LoDucas underbara score till filmen här, en lyssning är att rekommendera! Trots att LoDuca funnits med Raimi ända sedan The Evil Dead tycks de faktiskt inte vara kompisar sedan barnsben eller gett varandra rat tails i omklädningsrummet i high school. D.S.