En lämpligare titel på den här filmen skulle kanske vara Sitting Ducks, för det är precis vad William och hans bankrånargäng är i den ödsligt belägna Alabama-gården. Som dessutom är omgiven av uttorkade majsfält där växtligheten är precis så hög att man aldrig kan se annat än vad som är på väg att kasta sig i strupen på en. Som till exempel en märkligt hudlös varelse med en käft full av nålvassa tänder. Gänget skjuter ett sådant exemplar innan de ens hunnit sätta en fot på verandan men verkar nöjda med att rationalisera bort det hela med att det säkert var en rakad puma. Eller vildsvin. Eller…något…

Planen är att övernatta på gården för att sedan fortsätta till Mexico och dela på det sköna, sköna guldet de roffat åt sig. Det blir dock en mer ansträngande natt än de har förväntat sig, alldeles oavsett det faktum att opportunisterna Clyde och Joseph snart kommer på att det ju blir jättemycket mer guld om man delar det på två istället för fyra. För självklart kan ju inte kvinnan Annabelle och den svarte Todd förvänta sig att kunna få en del av den gyllene kakan?

Ännu ett konkret tips från en bloggkollega, den här gången Fiffi. När hon nämnde Dead Birds vaknade ett vagt minne i bakhuvudet att det var en rulle som till och med fått en hedrande plats på en av Fiffis topplistor. Tänka sig att det skulle vara en demonfilm också?! Ibland har man tur…

I likhet med en av förra årets zombieöverraskningar, Exit Humanity, förlägger manusförfattare Simon Barrett handlingen till det amerikanska inbördeskriget som jag gissar främst ska göra vårt lilla gäng ännu mer isolerat och utsatt. Inget sjukhus i närheten för skottskadade Sam. Inga telefoner att använda när shit goes down.

Plus ett överraskande blodigt inledande bankrån samt en uppsättning avgjort döda desertörer. Just de två elementen tycker jag att filmen utnyttjar på ett smart sätt eftersom de ger en aning om vad som komma skall men samtidigt fungerar som kontraster eftersom fasan som väntar dem på gården knappast är lika påtaglig som en kniv i halsen eller ett skott i skallen.

Debuterande regissören Alex Turner är också imponerande ekonomisk med sina hoppa till-effekter. Men så gjordes också Dead Birds innan James Wan kom som en alfasjöelefanthanne och satte igång att vräka sig över allt vad skräckfilm heter. Inte så att jag skulle våga mig på att kalla Dead Birds för en slowburner, däremot får historien och dess rollfigurer en chans att andas mellan läskigheterna. Vilka i sin tur för mina ögon utgörs av en välavvägd blandning mellan fysiska effekter och CGI-dito. De där majsfältsvarelserna är fosterskära, nakna, flådda och ser obehagligt…fuktiga ut. När det blev så pass mycket snack om klassiska effekter i The Void kan jag nog tycka att även Dead Birds borde kunna vara värd ett omnämnande.

Ska vi till slut också vända blicken mot en högst respektabel rollista? Som ledaren William ser vi ingen mindre än E.T:s kompis Henry Thomas och i övrigt hittar vi Patrick Fugit (som kör en slags Alex DeLarge-vajb i plommonstop och vit skjorta), Michael Shannon, Isaiah Washington samt allas vår favoritsunkskäggsnubbe: Mark Boone Junior. Den enda jag inte kände till i förväg var Nicki Aycox som spelar Annabelle. Men hon gör både en bra prestation och ser inte det minsta malplacerad ut i 1860-talssammanhanget, så inga klagomål där.

Klart att Fiffi inte skulle tipsa om en dålig film. Klart jag vill föra tipset vidare. Hear ye, hear ye: Se Dead Birds och prata om den. Det är den värd!

Demonstatus:
Mycket är outtalat men det räcker i och för sig gott med antydningar om öppnandet av en portal och demonbarn. Här har vi ingen särskilt utvald individuell demon, utan snarare de där horderna som likt black friday-massor bara står och stampar på tröskeln till verkligheten. De tycks också kunna ta flera olika former.

Dead Birds demoner verkar ha förmåga till både besatthet och tvångsföreställningar i form av mardrömmar, vilka behändigt nog också kan tjäna som en slags visioner.

Annonser