Exit Humanity (2011)

Under en blodig skärmytsling i det amerikanska inbördeskriget (det fanns väl i och för sig inte så många andra skärmytslingsvarianter den gången) ser sydstatssoldaten Edward Young en märklig skepnad komma hasande bakom de anfallande blårockarna. Han försöker skjuta den men inget tycks stoppa monstret.

Detta var Edwards första zombie men knappast hans sista. Sex år senare har Tennessee mer eller mindre belägrats av de levande döda och Edward måste till slut konfronteras med en död zombiefru och en försvunnen dito-son. Snart stöter han också på lille Adam ute i skogarna och utfallet är rätt givet.

Nära det suicidala sammanbrottets gräns (hej, Robert Neville!) bestämmer sig Edward för att på något sätt försöka återupprätta sin mänsklighet genom att ta sig till ett vattenfall han en gång lovat att visa sin son och där sprida askan efter Adam. Längre än så klarar han inte av att titta i nuläget.

Men på vägen stöter han på Isaac som ber Edward hjälpa honom att rädda systern Emma från ett gäng ondskefulla soldater som förskansat sig i underjordiska gångar (hey, capt. Henry Rhodes!). De använder sina fångar både för nytta (experiment för att hitta ett botemedel mot zombieplågan) och nöje (våldtäkter). Edward och Isaac lyckas mot alla odds rädda Emma och de tre söker skydd hos den kloka gumman Eve. Det ska dock visa sig att Eve sitter inne med mer kunskaper än enbart helande.

Se på fasiken, ibland ska man väl få sig en positiv överraskning också?! Till och med när det gäller zombiefilm… Inget hos Exit Humanity ger några igenkänningsvibbar hos mig. Vare sig filmen eller regissör och manusförfattare John Geddes har ens en artikel på Wikipedia. Brian Cox gör i och för sig en kort VO-intro, i rollen som Eve känner man förstås igen Dee Wallace och Rob Zombie-favvisen Bill Moseley syns som den galne general Wallace, men i övrigt är det tunnsått med kändisar även på skådissidan.

Sådana filmer tenderar ju oftast att vara lika usla som deras anonymitet förtjänar men Exit Humanity sticker faktiskt ut från mängden. Vill man vara ogin skulle man kunna hävda att det är en film som säkert hämtat en hel del från Max Brooks och i mångt och mycket är en zombieversion av vampyrrullar som Stake Land. Vill man vara ännu oginare finns för all del fog för att kalla Exit Humanity för ett prettodrama med lite zombies i sig. Geddes har dessutom valt att lägga in en helt onödig ramhistoria och Mark Gibson som spelar Edward får många anledningar till att flexa känslomusklerna med diverse utbrott.

Men jag kan ändå inte låta bli att ta applådera Geddes ambition. Han har otvetydigt fått till en bra grådaskig och urvattnad apokalypskänsla (absolut inte självklart även om vi snackar zombiefilm) i sydstatsskogarna som påminner en del om The Road och tidigare nämnda Stake Land. Filmen är kapitelindelad, vilket markeras med korta animerade sekvenser som, när man väl vant sig vid dem, ger berättelsen ytterligare en egen stämning. Genom att iscensätta det hela i samband med det amerikanska inbördeskriget kan zombiefröna slå rot i fruktbar mark och ge filmen möjlighet att utforska ämnen som mänsklig ondska, makt och hopp.

I allt väsentligt skulle jag dock inte kalla Exit Humanity för en zombiefilm. Visst finns här klassiskt hasande långsamma zombies (habilt sminkade) men särskilt när de är en och en är de (som vanligt) rätt lätta att ha ihjäl när man bara knäckt koden (”a fatal wound to the head”) och laddat med lite vapen.

I likhet med både Night of the Living Dead och 28 Days Later… står den stora striden istället mellan människorna. De som vill klamra sig fast vid det gamla samt återupprätta lag och ordning. Mot dem de som istället vill ta möjligheten att titta framåt och som tror på mänsklighetens förmåga till att helas och göra gott.

Zombietyp
Som sagt, klassiska långsamma zombies. Kan endast dödas genom våld mot huvudknoppen och smittar genom sitt bett.

Omfattning
Världsomspännande? Svårt att säga på 1870-talet.

Vapen
Edward och Isaac är förstås äkta amerikaner i så motto att de absolut föredrar sina älskade skjutvapen framför machetes eller andra hugg- och stickvapen. Men samtidigt tvingas de därmed också dras med nackdelen att både kulor och krut är ändliga resurser

Fristad
Här skulle sannolikt Max Brooks göra stående ovationer. Oavsett var särskilt Edward och Isaac förskansar sig ser de till att antingen försöka undgå uppmärksamhet så långt det är möjligt eller skapa försvarslinjer. Eve står dem inte långt efter med sina zombiefångsgropar och pinglande varningssnören.