Constantine (2005)

Ska jag vara helt ärlig var det främst minnet av Constantine som fick mig att börja fundera på årets Halloweentema. Jag trodde nog att det skulle vara betydligt enklare att hitta (skräck)filmer om demoner men som inte handlade om besatthet och exorcism. Där bet jag mig i tummen.

Nå, det fanns ju ingen anledning att hoppa över en omtitt på Constantine för det. Något står inte rätt till i Los Angeles och då är John Constantine (sug gärna på initialerna J.C. en stund…) ändå rätt härdad när det kommer till konstigheter. Uppdraget som en slags ockult privatdetektiv inbegriper i vanliga fall att fördriva halvdemoner till helvetet men nu börjar tvättäkta demoner att dyka upp lite var stans i den mänskliga världen.

Detta är ett direkt brott mot de regler som sattes upp i tidernas begynnelse när Gud och Lucifer slog vad om mänsklighetens själar. Olika former av förslag, påtryckningar och hjälpsamma knuffar i ”rätt” riktning är helt ok men människans fria vilja måste ändå få råda. Vilket blir lite svårt när man är besatt eller hotad till livet av en livs levande larvdemon. Något är på gång som kommer att stjälpa den känsliga balans som rått ända sedan vadslagningen. Kan det eventuellt hänga ihop med att spjutet som stacks i Jesu sida på korset är återfunnet och på väg till Änglarnas stad?

Constantine vilar som synes tungt på historierna om fallna änglar och hur de ska ha skapat halvblod eller nefilim när de avlade barn med mänskliga kvinnor. Filmens historia har också plockat in Gabriel och Balthazar som några slags lagledare för den goda, respektive onda, sidan. Det är väl inte helt klart om det innebär att de också är halvblod eftersom riktiga änglar och demoner som sagt egentligen inte ska kunna befinna sig i samma dimension eller plan som människorna.

Strunt samma, det viktiga är framförallt den katolska övertygelsen att det här med Gud, Lucifer, änglar, demoner, himmel och helvete är reella företeelser som i större eller mindre utsträckning påverkar människorna. Föga förvånande blir därmed också det katolska förlåtelseperspektivet av stor betydelse då det visar sig vara John Constantines främsta drivkraft.

Har filmen Constantines främsta drivkraft varit att skapa ett universum som är 100 procent troget de katolska trossatserna? Tveksamt. Kanske handlar det inte ens om att skapa en film som håller för någon närmare granskning. Snarare läggs betoningen på det visuella; kameraarbete, CGI, design, ljussättning (regissören Francis Lawrence står bakom de sista Hunger Games-filmerna som i alla fall också var ruggigt snygga). Plus en coolt kedjerökande och långrocksbeklädd Keanu Reeves i rollen som John Constantine.

Det som förutom designen fortfarande funkar bra är också den fullkomligt inspirerade rollbesättningen av Tilda Swinton som Gabriel och Peter Stormare som Lucifer. Att Gabriel sedan rent historiemässigt sätter foten rakt i den välbekanta robot-AI-fällan spelar mindre roll.

Däremot har filmens CGI-effekter börjat se rätt ålderstigna ut, både de som gäller miljöer och de som gäller monster. Tydligen ska filmens vision av helvetet påminna om gamla femtiotalsklipp som visar tryckvågen från en kärnvapenexplosion men tyvärr blir det hela bara lite för likt Peter Jacksons Mordor.

Men jag måste erkänna att jag, på samma sätt som när jag såg filmen första gången, fortfarande blir tjusad av en värld full (ok, överlastad) med religiösa symboler, kristen mytologi, änglar och demoner. Keanu Reeves repriserar i princip sin Matrix-Neo med en liten extra hint av cynicism men han gör ju den rollen rätt bra. Jag väljer att inte granska historien allt för nära i sömmarna utan nöjer mig med att finna ett barnsligt stort nöje i flugmoln och Amityville Screech Beetles.

Demonstatus:
Se ovan… Constantine är helt enkelt fullskiten med riktiga demoner. Vars främsta syfte är att besätta människor. Tvångsföreställningarna tycks däremot vara halvblodens gebit.