Välkommen tillbaka! Här kommer de resterande scoren för att göra listans tiotal komplett (de första fem finns här). Dagen till ära återfinns i denna del dessutom ett riktigt skräckscore och ett borderline.

Howard Shore: Lord of the Rings (2001-2003)

Jag kan omöjligt ta ut någon av filmerna över de andra eftersom Howard Shore har gjort ett lika helgjutet score som Jackson gjorde av filmerna. I Fellowship… sätter ”The Prophecy” stämningen direkt – tung, ödesmättad och dramatisk – vilket strax därefter bryts av genom den både lekfulla och lite melankoliska ”Concerning Hobbits”. The Two Towers får en speciell prägel av hardangerfelorna, även om många teman återkommer från första filmen. Alla teman återkommer även i The Return of the King, vilken därför kanske känns något mindre originell än de andra två. ”A Storm is Coming” är dock en mycket bra början med en ensam eftertänksam flöjt som går över i de mer sorglösa hobbittonerna, vilka i sin tur med stöd av berättelsen blir till något betydligt mer illavarslande. Och trots att ”The Steward of Gondor” egentligen inte skulle kvala in här, då den inte enbart är instrumentell, är den en så fantastiskt vacker illustration till en av den filmens snyggaste och mest hjärtskärande scener.

Av någon anledning är The Return… den enda av dessa tre som ligger på Spotify.

Till alla Bo Hansson-fans: jag är ledsen men den betydligt mindre bombastiska musiken anno 1972 funkar inte riktigt lika bra för min del. Jag ser inte alls hobbitar och orcher och utmarksjägare framför mig, jag ser bara en handfull utslagna hippies i någon slags majja-dimma. Sådan är Hammondorgelns kraft.

Länk till musiken på Spotify.

Jerry Goldsmith: The Shadow (1994)

Jerry Goldsmith har en diger CV med bland andra Planet of the Apes, Chinatown, First Blood, Alien och The Omen. Trots detta har jag valt ett kanske inte så välbekant score av den produktive kompositören; nämligen mycket trevliga äventyrsfilmen The Shadow med Alec Baldwin (innan han blev cool igen) som Lamont Cranston — playboyen som har kraften att “cloud men’s minds”. Rullande trumpeter, stråkar och slagverk ger rätta soundet av djärvhet och superhjältekarisma medan blåsinstrument och synth får ange en ton av mysterium och den ständiga kampen mellan gott och ont inom Lamont Cranston själv. Goldsmith lyfter verkligen musiken genom sina sinnrika kombinationer av vanliga instrument och synth.

Föga förvånande kan man inte återfinna The Shadow på Spotify, men man kan istället njuta av en överdos tidigt nittiotal av extremt dålig visuell kvalitet på nedanstående länk. Leslie Wunderman, eller Taylor Dyane (”Tell It to My Heart”) som hon blev mer känd som, sjunger ledmotivet ”Original Sin” på vodpod.

John Carpenter & Alan Howarth: Prince of Darkness (1987)

John Carpenter är inte bara en välkänd och duktig regissör, utan komponerar också musiken till många av sina filmer. Den mest kända är givetvis Halloween, där han allmänt anses ha revolutionerat skräckfilmsackompanjerandet sedan Bernard Herrmann och Psycho. För mig slår dock musiken i Prince of Darkness Halloween med hästlängder när det gäller läskighet (filmen är faktiskt riktigt bra den också, trots (eller tack vare?) porrfilmsmusche och Alice Coopers uteliggar”zombie”). Att sitta och ha detta score i hörlurarna medan man spelade Quake 2 på en helt nedsläckt stor arbetsplats var en upplevelse som inte gick av för hackor… Stämningen är mer sugande och lågmäld än Halloweens snabba synthpickande och oroväckande på ett helt annat plan.

Länk till musiken på Spotify.

John Williams: Jurassic Park (1993)

John Williams får väl anses som en nestor i branschen med inte mindre än fem Oscars och fyra Golden Globe. Det man oftast hör är ju olika Star Wars-teman (go, “Imperial March”!), fiolen från Shindler’s List, triumfatoriska Indy-trumpeter eller varför inte Deer Hunters sorgsna “Cavatina”.

Men när det gäller storslagenhet är Jurassic Park ett bra exempel – en svällande orkester, komplett med blås, stråkar, slagverk och bakgrundskör, ger en riktigt skön stämning som perfekt matchar inflygningen till Isla Nublar (”Journey to the Island”) och den underbara fantasifullheten (förlåt, vetenskapligheten naturligtvis…) i historien som sådan.

Länk till musiken på Spotify.

Joseph LoDuca: Army of Darkness (1993)

“Well, hello Mr. Fancypants!”

Joseph LoDuca och Sam Raimi har arbetat länge tillsammans och den gode kompositören har ägnat de senaste åren åt att primärt tonsätta alla de äventyrsserier som sprutar ur producenterna Robert Tapert och Raimi (Xena, Hercules, Young Hercules, Jack of All Trades, osv.).

Men innan dess var det Evil Dead som gällde. LoDuca skrev score till alla tre filmerna och för min del är det det tredje som är klart överlägset. Redan ”Prologue” ger en klar indikation om vad som är att vänta: en bombastisk äventyrsrulle snarare än klassisk skäck signaleras genom kombinationen av mörka, lite olycksbådande, mörka blåsinstrument och ljusare flöjter.

Ibland påminner det hela nästan mer om tecknad filmmusik i det att det blir auditivt grafiskt, scoret målar ljudbilder på ett sätt så att det inte är några som helst problem att se den tonsatta scenen framför sig – tydligast i ”Little Ashes”.

Som helhet lider Army of Darkness’ score lite av den tidigare nämnda actionbrötigheter men det som vinner över mig är det militäriskt och slagfältsmässigt triumfatoriska med slagverk, trumpeter och flöjter i ”Building the Deathcoaster”. Samt förstås det enormt smäktande romantiska temat ”Give Me Some Sugar” med oboe och stråkar.

Länk till musiken på Spotify.

Vilken är din filmmusikfavorit?

Annonser