The Dark Tower (2017)

Dumpa Clintans namnlöse revolverman från otaliga spagettiwesterns rakt ned i Tolkiens Midgård och du har embryot till Stephen Kings Dark Tower-serie. Vilken sedan kompletteras med sovande teknologi (istället för Lovecrafts sovande gudar), symbolspråk, multiverse, kraftstrålar, portaler, märkliga monster och ett persongalleri som sannolikt skulle matcha Charles Dickens i omfång. En intrikat blandning som balanserar både fantasy och post-apokalyptisk sci-fi med Kings särskilda realism. Författaren har dessutom blivit så pass förälskad i sin multiverse-skapelse att han återkommit till den glimtvis i flera andra böcker och noveller (förutom att placera sig själv i den).

Detta är alltså Stephen Kings Dark Tower. Vart filmen The Dark Tower kommer ifrån är lite svårare att nagla fast. Vilket förstås beror på att man försökt göra film av en minst sagt mångfacetterad och voluminös litterär förlaga. I sin tur föga förvånande att projektet därmed befunnit sig i development hell i dryga tio år. Det känns som om manusförfattarna i slutänden sagt ”fuck it” och hittat på en helt ny historia som har mycket lite med Kings berättelser att göra.

Det filmen har snappat åt sig är ett fåtal personer och ett världsbygge. Ett gott och blandat-innehåll som bara till nöds hålls ihop av en spröd påse, redo att brista så fort man gräver runt lite för häftigt bland godbitarna. Man har valt att placera pojken Jake Chambers i centrum av historien, en egentligen helt vanlig kille om det inte vore för att han drömmer mardrömmar som han är övertygad om visar en verklighet som är av denna världen.

Så när han upptäcker en dimensionsportal i ett hus i Brooklyn och helt plötsligt befinner sig i en öde öken blir han varken förskräckt eller förvirrad. Snarare upplyft av det faktum att hans drömmar var precis så verkliga som han inom sig visste att de var. Vad hans drömmar också visade honom var en revolverman, vilken Jake också lyckligtvis stöter på innan han hunnit dö av törst.

Utöver relationen mellan Jake och revolvermannen Roland har filmen också plockat upp antagonisten (never leave home without one…) The Man in Black. Eller i alla fall en version av honom eftersom han i Kings värld kan anta många olika skepnader och representerar en abstrakt ondska. Det manusförfattarna har fabulerat ihop på egen hand (eller också minns jag betydligt mindre av böckerna än jag trodde) är att The Man in Black utkristalliserats till någon slags galen superskurk som bombarderar det mörka tornet med ESP-teknologi för att genom dess fall bjuda in demonhorderna som står och stampar vid realitetens tröskel.

Jag var inte den enda som blev lite upplyft av beskedet att The Man in Black skulle spelas av Matthew McConaughey – det här kunde ju bli riktigt spännande! Med sin släpiga texasdialekt skulle man annars ha kunnat tänka sig att McConaughey skulle vara född till rollen som Roland av Gilead. Tyvärr blir The Man in Black en ganska tråkig superskurk vars farlighet vi som tittare enbart upplever på grund av att alla andra verkar vara rädda för honom. Han utstrålar ingen hotfullhet i sin uppenbarelse, vilket möjligen kan bero på att han tycks vara resultatet av en ohelig förening mellan Christopher Walken och David Copperfield.

Då är det desto roligare att vända blicken mot Idris Elba som spelar Roland. Han tar sig genom den här historien med en självklarhet som samtidigt gör mig lite ledsen eftersom detta hade kunnat bli en toppenfilm om bara allt runtomkring hade nått upp till Elbas nivå. Den som möjligen är framme och nosar på den är dock Tom Taylors Jake även om hans elvaårsstatus blir lätt skrattretande i sammanhanget (Taylor är minst 16).

Jake lider dock av att vara en huvudperson i en historia som egentligen inte handlar om honom utan om hans mycket mer intressante följeslagare Roland. För i slutänden skulle jag säga att huvudpoängen med The Dark Tower inte är stoppa The Man in Black från att förstöra tornet utan att Roland ska återfinna sin moraliska och mentala tyngdpunkt efter att enbart ha varit uppfylld av hämnd under fler år än han kan räkna. Möjligen i syfte att pegga upp Roland som huvudperson i den (sannolikt?) kommande TV-serien.

Överhuvudtaget har The Dark Tower har två stora svagheter där manuset är den huvudsakliga (kan vi månne skylla allt, inklusive generiska Chosen One-YA-vibbar, på Akiva Goldsman?). Historien är inte direkt rörig men känns rushig och påklistrad. Filmen slänger in referenser både här och var till sådant som återfinns i förlagorna (The Crimson King, rosor, tågterminaler) men tar sig aldrig tid att fördjupa vare sig rollfigurer eller världen. Det är sådant som ibland kan lösas (eller i alla fall göra att man inte tänker på det) av en sjujäkla spänningsnivå men inte heller här lyckas filmen få till det.

The Dark Tower är en välgjord, snygg och påkostad film där producenterna med Ron Howard i spetsen faktiskt vågat göra eller ge ok på en hel del modiga val vad gäller exempelvis regissör, fotograf och casting. Därför är det synd att den aldrig når bortom en ”helt ok” äventyrswesternfantasyaction, för det känns som om den därmed kommer att tjäna som ytterligare ett exempel för Hollywood att det aldrig lönar sig att chansa lite.

Mina egna känslor är blandade. Å ena sida är det förstås synd att jag inte fick något som ens var i närheten av det Dark Tower som King har gett mig. Å andra sidan blev filmen inte alls den monumentala kalkon som jag fruktade.

Flmr och Fiffi ligger nära min egen upplevelse av filmen. Fripps filmrevyer blev desto mer besviken. Jojjenito någonstans där mittemellan.

8 reaktioner till “The Dark Tower (2017)”

  1. Har inte än läst serier (första boken är en stoppkloss av rang) får se om det blir en titt till veckan eller inte. Är ganska sugen på Ryan Reynolds senaste…..

  2. Den där Bodyguard-filmen? Reynolds kan ju faktiskt vara riktigt rolig. Dark Tower kan absolut vänta till DVD-släpp. Men jag kan tycka att den är sevärd enbart för Idris Elbas skull.

  3. Har försökt ta mig igenom ett par av böckerna men tröttnat snabbt av att traggla mig igenom alla extremt detaljerade beskrivningar. Extremt långsamma böcker. Filmen tänker jag nog inte se, men den skall ju snarare vara supersnabb och fullpackad av alldeles för mycket handling. Skulle nog föredra filmen. Det kommer en recension i dagarna, dock ej av mig.

  4. @David: Mja, jag skulle nog säga att filmens största problem inte är att det är för mycket handling 🙂 Men tycker du böckerna var sega är det sannolikt att du skulle tycka bättre om filmen om du skulle se den.

  5. Synd att den här inte blev lika stor (eller populär) som jag hade hoppats. Många verkar tycka som du. Gillar McConaughey och Elba en hel del och dom förtjänar en riktig hit. Blir nog ett biobesök ändå.

  6. @Pappan: Men med tanke på dryga tio år i development hell är det nästan en prestation att det öht blev något… Håller däremot med om att Elba förtjänar bättre än den här, Pacific Rim och rollen som Heimdal.

  7. Hehe, såg du också likheterna mellan MM och Christopher Walken? Mycket lustigt. Tyvärr är det ju så att The Man in Black inte känns hotfull alls. Men alla karaktärer pratar om honom som farlig…

    Annars känns storyn nästan lite som BtVS-light där allt går ut på att hindra ”The Hellmouth” från att öppnas så att demonerna stoppas. Skillnaden är dock att filmen satsar på snygga miljöer men skiter i karaktärer medan serien i princip gör tvärt om.

    Ska Jake vara 11 år? Helt orimligt med tanke på hur gammal skådisen ser ut att vara!

    Inte monumental kalkon säger du? Normalstor kalkon kanske? Din text indikerar betyget 1,5 i mina ögon men jag måste missat något? Du hyllar producenternas modiga val av regissör, fotograf och casting men det spelar ju ingen roll om resultatet blir så dåligt, se till exempel dina två egna ”stora svagheter”… I’m just saying. 🙂

  8. @Henke: Ja, när det gäller personligheter i filmen är frågan om man ändå på något sätt satsade på att tittarna skulle ha läst böckerna? Jag uppfattade inte att filmen försökte påstå att Jake var 11. Det står så i filmens Wikipedia-artikel, men det är frågan om man tagit det från böckerna?

    Mja, trots svagheterna tycker jag att snygga actionscener, Idris och Tom tillsammans ger 2,5 och inte 1,5. SÅ dålig tyckte jag inte filmen var…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: