La La Land (2016)

Välkommen till Los Angeles! Staden där allas drömmar går i uppfyllelse i sprakande technicolor. Nähä, inte det…? Mja, L.A. kan säkert framstå som det förlovade landet, vilket dryper av mjölk och honung, men det är inte alla förunnat att ta för sig av godsakerna. Fråga bara Mia Dolan. Hon flyttade från Boulder City för att bli skådis men har egentligen inte kommit närmare sin dröm än att hon jobbar i caféet på Warner Brothers-området. Plus sprungit på ett oräkneligt antal auditions där hon inte sällan blir avpolleterad efter att ha fått ur sig någon enstaka replik.

Så karriären funkar så där. Har hon kanske bättre tur när det kommer till kärleken? Nja, tveksamt… Greg är förvisso både snygg och välbärgad men ack så förutsägbar. Vilket leder till att Mia under en dödstrist middag plötsligt reser sig och istället drar till den klassiska biografen (Greg tycker förstås att film nu för tiden är enklare att se på hemmasystemet och att biopublik bara är en högljudd och kladdig pöbel) dit Sebastian bjudit henne för att se Rebel Without a Cause.

Sebastian som inte är mindre av en drömmare, han. Passionen stavas j-a-z-z och hans mål här i livet är att rädda den traditionstyngda klubben Van Beek från att drunkna i ett samba- och tapasträsk. Men när de enda jobb som finns tillgängliga är bakgrundspianist på restauranger är livet hårt för en aspirerande Artist.

Oh, vilken bedårande burk sprudlande energidryck det här var! La La Land är en musikaljuvel som åkallar så väl 20-talsdansen från Swing Time, 50-talsmassscenerna från Singin’ in the Rain och 60-talsfärgschemat från Flickorna i Rochefort. En saga och bagatell (”lala”), vilken samtidigt förenar de stråken med någon form av realism i L.A:s bilköer och de tuffa villkoren för alla kämpande drömmare.

Vår huvudperson spelas med den äran av Emma Stone som matchas fint av Ryan Gosling även om han inte får riktigt samma möjligheter till djup i sin rollfigur som Mia. Tillsammans skapar de dock både ljuv musik och dans, tack vare kompositören Justin Hurwitz och koreografen Mandy Moore (icke att förväxlas med skådespelerskan och sångerskan Mandy Moore). Scenen där de först lär känna varandra är ett under av tajt rytm vid en parkbänk, under en gatlykta, medan den där de blir kära på riktigt och dansar loss bland stjärnorna till sfärernas musik (ok, de bryter sig in i det klassiska observatoriet i Griffith Park) är svepande förförisk och sjukt romantisk.

Själv blev jag nog mest förtjust i filmens första halva, när stämningen fortfarande är sprittande och berusande full av både liv och färg. Samtidigt kan jag inte låta bli att beundra hur regissör och manusförfattare Damien Chazelle (killen är född 1985… 1985?! Svårartat genisyndrom kan konstateras med tanke på att han också stod bakom Whiplash som kammade hem inte mindre än fem Oscars förra året) allt eftersom smalnar av och skalar ned perspektivet. Från upptaktens motorvägsgytter till Mia och Sebastian ensamma vid pianot. Från okuvlig optimism till bitterljuv melankoli. Och så den avslutande, längtansfulla flashbacken som på ett elegant sätt knyter ihop filmens olika nyckelscener.

La La Land är en film om drömmar men kanske i än högre utsträckning en film om drömmare. Jag upplever att Damien Chazelle vill få sin publik att inse värdet av människorna som är beredda att ta en förkylning eller två för ruschen att dyka ned i en iskall Seineflod. Samtidigt som han antyder att drömmarna aldrig kan bli riktigt nöjda. Det finns alltid en dröm kvar, en horisont ytterligare lite längre bort, en annan dag där solen också skiner – kanske ännu lite klarare.

Reviderat betyg 2023

Jag tror de allra flesta av oss blev förtjusta i La La Land, men varför chansa. Kolla själva vad de tyckte, vettja!
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir
Fiffis filmtajm
Absurd Cinema

Annons